Boulens historia

Ursprung
Varje sport, varje idrott har sitt ursprung. Varje utövare har väl någon gång funderat på var just hans/hennes specifika sport har sina rötter. Sådana funderingar har givetvis boulesportens utövare också. Hur uppstod boulespelet? Varifrån kommer boulespelet? På den sista frågan får man ofta svaret: från Frankrike. Det är riktigt så till vida att boulen kom till Sverige just från Frankrike. Den introducerades på 1940-talet av invandrade fransmän och Prins Bertil gjorde den känd i breda kretsar.

I begynnelsen fanns det naturligtvis "kastögonblick". Homo Erectus kastade antagligen stenar mot fåglar och mindre djur. Frågan är om man så småningom började träna för att öva upp träffsäkerheten och därmed jaktlyckan. Om sådan träning fanns kan man mycket väl tänka sig att den skedde under spel- och tävlingsliknande former. Lek och spel med kulor och klot har väl troligen alltid roat människan och kanske har alla dagens varianter av kul- och klotspel samma ursprung. Redskapen och reglerna har sedan utvecklats i olika riktningar.

Egypten
De äldsta säkra bevisen på existerande bollspel har man funnit i Egypten. Egyptierna lär ha varit förtjusta i spel av olika slag. Det har hittats klot i en grav i Nagada. Dessa har enligt en datering med kol-14-metoden kunnat härledas till 4000-talet före Kristus.

Det finns också fresker som föreställer människor som rullar klot mot andra föremål. Egyptierna spelade uppenbarligen ett slags kägelspel som ansågs så viktigt att det måste förevigas.

Grekland
I Grekland spelade man en sorts varpa, med utkaststen mot en målsten. Det sägs att det finns spår av detta spel under hela den grekiska historien.

Kaststenarna var ganska tunga till en början men blev lättare efter hand. Man bytte material till järn och gjorde en konstruktion där ena sidan var konkav och andra sidan konvex.

Eftersom det gällde att komma så nära ett mål som möjligt var det inte längre råstyrkan utan tekniken som var avgörande. Vi har här fått grunden till vår sport.

Rom
Romarna "glömde" de flata stenarna och började spela "boule" med klot. Kloten var först av sten, sedan av järn och därefter av trä med järnringar runtom. Träslaget var troligen buxbom, som på latin heter "buxus". Vissa språkvetare ser här ursprunget till italienskans bocche, bacco och boccia.

På den ena sidan av en sarkofag i Campona-muséet i Florens finns en scen som föreställer barn som spelar boule och på andra sidan barn, som mäter in poäng. Vilket bevisar, att ett mål verkligen fanns. Dessutom har man i ett tempel funnit en scen med vuxna spelare som kastar klot, med ansats.

Romarna erövrade som bekant stora delar av Europa och tog med sig "civilisationens välsignelser", och dit hör naturligtvis boule!

Medeltiden
Under medeltiden erövrade boulen Frankrike, England och stora delar av Tyskland. Några enhetliga regler fanns dock inte. Varje land, varje region, varje provins använde egna regler. Vissa variationer finns kvar i delar av Frankrike.

Det hela utvecklade sig till en "bouleomani", som i Frankrike tog sig sådana proportioner, att Karl V - under 1300-talet - tvingades införa en lag, där boulespel förbjöds. Han hade upptäckt, att hans soldater hellre tränade boule, i stället för krigskonst.

I klostren fanns utmärkta möjligheter till boulespel. Munkar blev således de första som spelade boule i boulodromer.

Renässansen
Med renässansen kommer boulen in i litteraturen och konsten. Flera av dåtidens konstnärer och författare beskriver spelet. Erasmus t.ex. anger flera varianter av detsamma.

Rabelais förespråkar boulespel som förebyggande åtgärd mot reumatism och andra krämpor. Redan då skrev han det som vi sedan dess har läst och hört flera gånger: boule kan spelas av alla, såväl unga som gamla.

Jules II, den krigiske renässanspåven, rekryterade boulespelare från Italien till sina fruktade, stenkastande kompanier.

Det är inte bara i påvestatens historia, som boulen lämnar spår vid den här tiden. 1588, när den "oövervinnliga" spanska armadan siktades av en skarpsynt vaktpost, underrättade denne raskt viceamiralen of Fleet, sir Francis Drake, som stod och spelade boule, inte långt från stranden. I stället för att avbryta spelet, svarade sir Drake: "Jag har nog tid att vinna den här matchen och efteråt gå och slå spanjorerna".

De olika boulespelen började få sina nationella drag vid den här tiden. Fransmännen slog spikar i sina träklot. Italienarna fernissade sina. I England spelade man på gräs och spanjorerna spelade på palatsens marmorgångar. I Frankrike och Italien spelade man på grusgångar.

1600-talet
Under slutet av 1500-talet, utvecklas en annan sport i Frankrike, som får många utövare och därmed blir ett hot mot boulens utveckling. Det är " Jeu de Paume", föregångare till dagens tennis. Rackettillverkarna för detta spel, ville inte att boulen skulle sprida sig och utövade därför påtryckningar i parlamentet.

Lobbyverksamheten lyckades. Den 7 september 1629, förbjuder parlamentet i Paris stadens invånare att spela boule. Vid slutet av århundradet, upphävs dessa förbud, tack vare en herre vid namn Henri de Turenne, marskalk av Frankrike.Förbuden hade ändå inte efterlevts så noga.

1700 och 1800-talen
Boulen dör inte - tvärtom - och även om den spelades mest av soldater och enkelt folk, börjar den få utövare även bland seklets stora namn. Diderot, den framstående författaren och filosofen, beskriver i Encyklopedin, boulen både länge och positivt. Under 1800-talet, spelades den boule som vi känner igen, huvudsakligen i södra Frankrike och Rhône-dalen. Det fanns två grenar: lyonnaise och provençale.

Under hela 1800-talet ökade antalet boulespelare enormt i hela Frankrike. Delvis kan detta bero på den sociala förändring som den franska revolutionen var orsak till. Det var nämligen så, att lekar, tidsfördriv och sportsliga aktiviteter - även om ordet sport inte existerade - dittills hade varit reserverade för adeln och i viss mån det välbärgade borgerskapet. Tidigare har vi konstaterat, att när ett spel blev för populärt bland bönder och enkelt folk, beslutades om olika förbud och förordningar, som kanske inte alltid förbjöd folk att spela helt och hållet, men som reglerade spelet i både tid och rum. Enkla spel - d.v.s. - spel som kunde spelas utomhus, på gator och torg, utan speciella anordningar, sågs inte med blida ögon av de bestämmande.

Pöbelns klotspel
Adliga ekipage kunde inte acceptera att bli hindrade i sin framfart av "pöbelns", klot- och kägelspel. Inte heller kunde fina markiser och markisinnor, utan protest, riskera att bli nerstänkta av farande klot. Kyrkan ville inte heller att människorna skulle ägna sina lediga dagar - och lediga dagar var antingen söndagar eller religiösa högtider - till att spela, vad det än spelades.

Revolutionen rekvirerade massor av salar, där adeln och borgerskapet utövade sin favoritsport: Jeu de Paume. Salarna användes först som mötes- och klubblokaler och även - när Robespierres skräckvälde var som värst och de vanliga fängelserna fyllda - som arresteringslokaler för misstänkta brottslingar.

Jeu de Paume försvann från Frankrike och följde med adeln till England. Den franska "Tenez" hade korsat Engelska kanalen för att bli Tennis.

I hela Frankrike blev det alltså lättare att utöva enkelt folks spel, i första hand: kägel- crocket- och klotspel.

La Boule Bretonne
Det är det äldsta boulespelet och spelades på vägarna ute på landet, bytorg mm. Kloten, som var gjorda av hårda träslag (ek, ask, bok) tillverkades av träskotillverkare. Numera är kloten syntetiska av italienskt fabrikat, liksom det italienska "raffa".

Reglerna är i stort sett samma som i de andra boulesporterna. Kloten, som väger mellan 500 g och 1 kg har en diameter mellan 90 och 120 mm. Längden på spelbanan är mellan 16 och 20 m. Intressant är att utkasten sker inte från en ring utan från en linje, kallad "pal", 1 m från banans kortända. För att lillutkast ska vara godkänt, måste lillens plats vara mellan 2/3 av banans längd och den bortre utkastlinjen, dvs 1 m från den bortre kortändan.

La Boule des Flandres eller Bourle
Spelades på stenbelagda gator och torg i Flandern. "Klotet" var inte ett klot utan en skiva. För 20 år sedan var spelet ett hårsmån från att försvinna. Sista-minuten-insatser räddade det och numera finns c:a 7000 licensierade spelare.

La Boule de Fort
Ett av de nya boulespelen. Det började utövas kring 1850 i regionerna kring Loire-dalen. Spelet har fortfarande c:a 20000 utövare. Kloten är asymmetriska och man spelar på banor av fintrampad jord, 6-7 m. x 18-28 m. La Boule de Fort spelas fortfarande, men har aldrig fått någon större geografisk spridning.

La Boule de Berges eller Boule Parisienne
Också en nykommen variant. Född 1865 i parisregionen, som namnet säger. Vid förra sekelskiftet hade La Boule Parisienne sin storhetstid. Så fort våren kom, spelades det intensivt i Bois de Vincennes utanför Paris. De långsmala banorna (28-32 m. x 2 m.) är, som i Boule de Fort, gjorda av hårt trampad jord och begränsade av runda vallar, numera av cement. Metallkloten, som väger mellan 900 och 1200 gram, är alltid räfflade.

La Boule Lyonnaise
Egentligen samma spel som La Boule Bretonne, men det spelades i trakterna kring Lyon. Under 1800-talet får spelet ett enormt uppsving i regionen. Lyonnaise var det första spelet som fick status som sport. 1850 bildades den första officiella bouleklubben: Le Clos Jouve. 1894 är det dags för den första officiella bouletävlingen, med tidningen Lyon Républicain som arrangör. Inte mindre än 1200 bouleister deltar. Så småningom bildas förbund på såväl regional som nationell nivå och 1946 på internationell. Lyonnaise har 150 000 licensierade spelare i Frankrike och spelas också i många andra länder.

Kloten är 90-110 mm. i diameter och väger mellan 770 och 1300 gr. Banorna är 2,5 - 4m. breda och 27,5m. långa. Men lillen (35 mm.) ska bara kastas mellan 12,5 till 17,5m. Banorna är indelade i olika delar kallade "cadres" (ramar). En specialitet i Lyonnaise är användandet av "halvmetern". Det är en måttstock på femtio centimeter, som behövs när man ska skjuta lille eller klot. Den används för att rita en båge femtio centimeter framför klot/lille som ska skjutas. Skottet godkänns endast om skytteklotet tar mark innanför bågen eller på det siktade klotet/lillen.

Le Jeu Provençal
Denna form av boulespel har under 1800-talet samma utveckling som Lyonnaise. Liksom de andra grenarna har den fått sitt namn efter den region den utövas i. Kloten har samma vikt och mått som i Petanque, men banorna är något kortare än i Lyonnaise (4x25m.). En utövare av Petanque, känner igen 90% av reglerna i Provençal. Petanquens regelbok, är en direkt plankning av reglerna i Provençal. Skillnaden finns i avståndet för utkast av lillen (15-21m) och sättet att spela kloten. Utkastringen för lillen är egentligen en startring. Läggaren måste nämligen, innan har kastar sitt klot, ta ett steg i valfri riktning och kasta sitt klot, antingen stående på ett ben, eller med båda fötterna på marken. Skytten måste ta tre steg och kasta klotet när han avslutar sin ansats, så fort foten når marken. Dessutom är rullskott - liksom i Lyonnaise - förbjudna, men här är nedslagets avstånd till klot/lille en meter.

Le Jeu Provençal får under 1800-talets andra hälft nya adepter. I slutet av det seklet är det spelet lika populärt i Provence som Lyonnaise är i Lyon. Stora tävlingar anordnas med stora summor som priser. Många spelare gör sig kända och fruktade vida omkring och likt hjältarna hos Homeros och på provençalskt manér, sammanlänkar sina namn med målande adjektiv: Kanonjären, Big Ceasar, Zigenaren, Jules den Svarte. Namnet på den sistnämnde, Jules den Svarte eller Jules Lenoir, ska ni lägga på minnet. Det är han som är fadern till det yngsta av alla boulespel: Petanque.

Petanquens födelse
Jules Lenoir fick inte sitt öknamn med anledning av sitt svarta skägg, utan på grund av sitt fientliga, svarta ansikte när han kastade sina klot. Men Jules Lenoir led av reumatism och det var kanske därför han grinade illa när han spelade.

Inte blev uppsynen gladare, när reumatismen blev värre och han så småningom hävisades till läktaren, för att bli åskådare till det spel som han vunnit både berömmelse och pengar i. Vem kom på idén att ändra reglerna så att även Lenoir kunde vara med och spela? Han själv eller hans vän Ernest Pitiot (eller Petiot)? Vem vet?

Det kan ha gått till så här: Lenoir sitter på sin stol, i skuggan av en hundraårig ek, med både käppen och skägget riktat mot dom andra som spelar provençal och har kul. Som gammal elitspelare - och dessutom på åskådarplats - ser han alla fel kompisarna gör och temperamentsfull som han är, hötter han med käppen och skäller ut dem för alla deras dåliga lägg och skott. "Om jag inte satt i den här förb-e stolen, skulle jag nog visa er hur man gör! Jag ger mig sjutton på, att om bara jag slapp springa, skulle jag träffa mycket bättre än ni, era oduglingar, så krympling jag är". Och i detta ögonblick uttalades den mening som skulle komma att förändra tillvaron för miljoner människor runt om i världen. Vem fällde repliken? Var det Lenoir, Pitiot eller någon annan? Det måste ha låtit ungefär: "Om jag bara kunde spela ped tanca! ", eller möjligen: "Du har alltid varit stor i truten. Spela bara ped tanca och visa hur duktig du är".

La Ciotat - Petanquens mecka
Lenoir var inte sen att inta sin plats i spelet. Raskt ändrade man lite regler hit och dit och Petanquen var född. Detta hände, 1907 eller 1910, i La Ciotat, en liten fiskeby i närheten av Marseille.

På en vägg i La Ciotat finns en minnesskylt, som förevigar denna stund: " På denna plats skapades 1910 spelet Pied Tanquè". Det är ovisst, om året anger när den genialiska idén föddes, eller om det möjligen anger årtalet för den första tävlingen i Pétanque. Hur som helst, "ped tanca " fick snabbt nya adepter. Gamla "provençalska" spelare upptäckte fördelarna med Pétanque. Reglerna, som i stort sett var de samma som i provençal, tillät på ett annat sätt äldre att hänga med.

Sin knappa geografiska spridning till trots, räknade man 1935 - efter bara 25 år - c:a 135000 spelare, mest i Provence, men med några "öar" i Paris. Lenoir - Den Svarte - hade inte suttit stilla på sin stol.

Petanque rycker fram
Under mellankrigstiden fanns en otroligt populär roman-, teaterförfattare och filmproducent från Södra Frankrike vid namn Marcel Pagnol (1895-1974), som egentligen skrev hela sitt liv om samma tema om och om igen: ung flicka blir kär, får barn med mannen som av olika skäl inte gifter sig med henne, fadern förkastar flickan men längtar så innerligt till henne att, efter några år, hon kan komma tillbaka till byn... Han inkluderade vid flera tillfällen petanquen i sina romaner och pjäser. Många av dem blev film med dåtidens stora stjärnor och det bidrog till att få spelet vida känt över hela Frankrike. Affischen bredvid är annonsaffischen för en av hans filmer, där det spelas petanque på Marseilles paradgata, Canebière. Det är också den scen som Uderzo och Goscinny har parodierat i "Asterix åker Gallien runt".

Trots stöd från provençal, lyckades aldrig pétanquen komma in i det franska bouleförbundet. Det berodde i huvudsak på, att La Lyonnaise inte ville acceptera den nya spelformen, naturligtvis för att inte få in en konkurrent och med hänvisning till dess mindre fysiskt krävande egenskaper, utan lade in sitt veto. 1945 bröt sig provençale ur förbundet och bildade, tillsammans med Pétanque: FFPJP, Fédération Française de Pétanque et Jeu provençal.

Reglerna, som hittills varit lite oklara, preciserades och pétanque kunde spridas till övriga Frankrike. FFPJP är Frankrikes fjärde största idrottsförbund.

Samtidigt som pétanquen spred sig över hela Frankrike, spred den sig också utanför landets gränser. Först och främst i de franska kolonierna, men också till andra länder. Det är nästan alltid franska invandrare, eller folk med anknytning till Frankrike, som startar de första Bouleklubbarna.

F.P.J.P bildas
1957, under en internationell turnering i Spa, Belgien, lades grunden till Fédération Internationale de Pétanque. I detta möte deltog representanter från: Belgien, Frankrike, Marocko, Monaco, Schweiz och Tunisien. Fem månader senare, 8 mars 1958, togs beslutet att skapa Fédération Internationale de Pétanque et Jeu provençal (F.I.P.J.P.). Under tiden hade Spanien anslutit sig till den ursprungliga sextetten av länder.

Det första världsmästerskapet hölls 1959 i Spa. Ytterligare fyra VM genomfördes, men på grund av återkommande ledarproblem vacklade Federationen. Situatonen förvärrades successivt och 1964 drog sig Frankrike ur F.I.P.J.P. 1966 förklarades organisationen vilande. Även Frankrike hade ledarproblem. Men 1969 beslutade F.F.P.J.P. att försöka reorganisera F.I.P.J.P. Detta skedde också 1970 i Marseille. Sedan dess har VM arrangerats varje år utan avbrott.

Från de ursprungliga sju länderna, har F.I.P.J.P. ökat till 52 medlemsländer, omfattande fem kontinenter. Antalet licensierade spelare är mer än en halv miljon (2001 års siffror). Den "lilla boulesporten" spelas nu inte bara i Boulodromer i Frankrike, Nord Afrika och Frankrikes grannländer. Den har även krossat sjöar och hav.

C.M.S.B bildas
Diskussioner mellan tre internationella Bouleorganisationer - F.I.P.J.P., C.B.I. och F.I.B. - ledde till att Confédération Mondiale Sport Boules, senare Confédération Mondiale des Sports de Boules(C.M.S.B.) bildades 21 december 1985 i Monaco och erkändes den 15 oktober 1986 av IOK. (Internationella Olympiska Kommittén). Det primära målet för C.M.S.B., är att få boulen godkänd som olympisk sport.

Valet av Jacques Rogge som IOK:s nya ordförande den 16 juli 2001 i Moskva ha tänt ett nytt hopp hos de 17 sporterna som till dagens datum kandiderar till en OS plats. Håller man sig strikt till IOK:s regler är kraven få och enkla: "Spelen är öppna för alla discipliner med undantag för de vars resultat beror huvudsakligen på mekaniska aspekter, förbund måste finnas i 75 länder och fyra världsdelar för sommar-OS, 25 länder och tre världsdelar för vinter-OS."

Dessutom måste de nödvändiga infrastrukturerna vara relativt enkla och tävlingarna TV-mässiga. Ur TV-synpunkt är det ingen hemlighet att golfen eller rugbyn ligger bättre till än den traditionella boulen.

Källa: Spela Boule av Stefan Johansson