17 år och bäst i Norden

17 år gamla och Nordiska Mästare. Och inte, som man skulle kunna tro, i juniorklassen. Tvillingsystrarna Emma och Rebecka Bergström är ena hälften av det bästa damlaget i Norden.

– Det känns jättehärligt. Grymt bra, säger Emma Bergström om att vara Nordisk Mästare.
– Det är klart att man är glad. Det här glömmer man inte i första taget, fortsätter hennes syster Rebecka.
Det var nog inte många som räknat med att det svenska andralaget skulle bärga guldet när de Nordiska Mästerskapen i helgen avgjordes i Oslo och Frognerparken. Emma och Rebecka Bergström hade det i alla fall inte.
– Det hade vi inte trott, säger Rebecka.
– Nej, inte riktigt. Det hade man inte räknat med. Men man ville ändå gå för vinst, säger Emma.

Första mästerskapet
Varken Emma eller Rebecka hade spelat något mästerskap med internationellt motstånd innan de kom till NM. Deras coach under helgen, landslagsspelaren Patrik Andersson – med ett förflutet som förbundskapten för damlandslaget – visste därför inte riktigt vad han skulle vänta sig av tvillingsystrarna från Motala när han kom till Oslo för att leda Sveriges så kallade U23-lag.
(Eftersom flera av de nordiska länderna har för få landslagsspelare i rätt ålder (18-22) är det bara en målsättning – inte något krav – att spelarna i ländernas andralag ska höra till U23-klassen. I Sveriges fall finns just nu bara två landslagssatsande spelare i den åldersgruppen. Den ena av dem, Jessica Johansson, är den bästa damspelaren i landet och fanns därför med i A-landslaget vid NM.)
Den andra halvan av laget bestod också av ett syskonpar – 18-åriga Nanna Boström och hennes storasyster Matilda, 23. Eftersom de kommer från Göteborg, där Patrik Andersson är aktiv – och prisbelönt – tränare för satsande damspelare, hade han betydligt bättre koll på dem. Det dröjde emellertid inte länge innan han imponerades av tvillingsystrarnas talanger.
– Jag såg redan på uppvärmningen att de var vassa, berättar Patrik Andersson.

Kompletta spelare
– För det första har de en väldigt bra teknik. Det är inte så många damspelare som använder handleden så mycket och så riktigt. Dessutom kan de, precis som Nanna och Matilda, både lägga och skjuta. Vi hade väldigt många vändor där vi spelade fem skott och man kände hela tiden att det skulle fungera, fortsätter han när man ber honom förklara vad det är som gör de båda sjuttonåriga systrarna så vassa.
Det är uppenbart att Patrik Andersson är mycket imponerad av de unga systrarna.
– Samtidigt som de träffade sina skott är de väldigt mogna läggspelare, de tar alltid sina nedslag och justerar dem på rätt sätt när det behövs. Hade Emma pillat in ett lägg via en nedslagsplats kom det tre till på samma ställe. Vi behövde aldrig ha någon särskild taktik eftersom spelarna var så kompletta, vi kunde situationsanpassa spelet hela tiden.

Självlärda mästare
Emma och Rebecka är, precis som man kan ana, rätt trötta på att bli ihopbuntade som ”tvillingarna”.
– "Tvillingarna" uppskattas inte – vi är faktiskt två individer, som Emma uttrycker saken.
Bland annat skiljer de sig åt i sina roller på boulebanan. Emma är läggare, Rebecka skytt. Men de tränar tillsammans, oftast bara de två.
– Vi tränar själva, står och harvar och nöter in. Vi är fler ibland men oftast är det jag och Rebecka som peppar och pushar varandra, säger Emma.
Det är enkelt att stötta varandra när man står varandra så nära och känner varandra så bra som systrarna Bergström. Samtidigt kan det ibland skapa frustration.
– Vi kan ha för höga förväntningar på varandra och oss själva och det kan bli irritation… Men jag tycker ändå att vi fixar det bra – vi tar det efter matchen, berättar Emma.
Någon särskild Motalafaktor – i form av en speciell tränare eller så – verkar inte ligga bakom framgångarna.
– Vi har ju varit med på bouleläger och sådär. Men annars står vi och tränar själva, säger Rebecka.
Två gånger i veckan brukar de träna. Ibland tre.
– Det är lite mycket med skolan också, säger Rebecka.
Någon massiv hyllning med pompa, ståt och fanor blev det inte när de nordiska mästarna på måndagen återvände till skolan.
– Men de närmaste vännerna visste ju, så vi fick många kramar.

Skön atmosfär
Under NM spelade Rebecka mest som mittspelare och lagets mest rutinerade spelare, Matilda Boström, gick som skytt.
– Hon halvstannade mer eller mindre på allt, säger sportchefen Anders Larsson, som även han var mäkta imponerad av mästarlaget i Oslo.
– Matilda gjorde tre av fyra klot konstant, i åtta matcher, säger Patrik Andersson.
– Hon fungerar väldigt bra som lagmamma – tog hand om de andra tre och tog på sig huvudansvaret för de taktiska besluten, fortsätter Patrik sin beskrivning av Matildas insatser.
Han är noga med att framhålla hela vinnarlaget.
– Nanna är väldigt socialt kompetent och det var en väldigt bra stämning i laget.
Matilda fungerade som ankare i laget och spelade samtliga matcher. De andra bytte av varandra under första dagen – och vann samtliga fem matcher.
– Det var kanske då man kände att vi kunde vinna alltihop, säger Emma Bergström.
I semifinalen besegrade svenskarna än en gång det finska förstalaget. Patrik Andersson beskriver segersiffrorna 13-3 som rättvisa. Emma och Rebecka spelade tillsammans med Matilda både i semin och i den kommande finalen, då de för första gången ställdes mot sina landskvinnor i det svenska A-laget. Patrik Andersson var segerviss.
– Jag var rätt säker på att vi skulle kunna vinna. Vi hade ett sådant go i laget och rent tekniskt var vi inte underlägsna. Vi hade allt att vinna medan det kanske var lite mer press på damlandslaget, säger han och fortsätter:
– I finalen spelade vi väldigt offensivt. Det sade vi redan från början att vi skulle göra. Damlandslaget hade lite problem med läggen och vi fick dem under press. Bara en sådan sak – att man kan säga till ett lag med unga damspelare att vi ska spela offensivt…

Häftig resa
– Som Emma, Rebecka och Matilda spelade i finalen är det inte många lag som gör, säger sportchef Anders Larsson.
13-5 slutade finalen och Patrik menar att också de siffrorna ger en rättvis bild av matchen. Och han är glad över att ha få varit med systrarna Bergström på deras NM-resa.
– Det var en rätt häftig resa att få se. Två till en början lite blyga och tillbakadragna juniorer står några matcher senare som medlemmar av ett fullfjädrat mästerskapslag. Skithäftigt, säger han.
Patrik låter övertygad om att Emma och Rebecka kommer att dyka upp i fler och större mästerskap framöver.
– Spelmässigt är de redan där, säger han.
Rebeckas beskrivning av NM-resan stämmer väl överens med Patriks:
– Man var väl lite osäker och smånervös i början men sedan kände man sig säkrare och tryggare. Kemin stämde. Grymt var det! Skithäftigt!