Bengt Oskarsson årets ledare

Bengt Oskarsson är mannen bakom Ödenäs IF:s framgångar. Som ungdomsansvarig i klubben har han fostrat spelare som tagit sig till juniorlandslaget, som ligger bakom åtskilliga SM- och DM-medaljer och som två gånger fört Alingsåsföreningen till division ett.

Namn som Johan Berntsson, Edvard Eriksson, Jack Jansson Carlsson, Emil Lundgren, Lasse Nihlmark, Anton och Gustav Oskarsson känner de som följt ungdomsboulen de senaste åren garanterat igen. De – och många fler – är alla Bengt Oskarssons ungdomar.
Inte många andra föreningar har ett seriespelslag där alla spelare utom en är under 23 år gamla – och som dessutom lyckats vinna kvalserien till division ett. Att Ödenäs IF under många år varit en av landets i särklass starkaste juniorföreningar är i mångt och mycket Bengt Oskarssons förtjänst. Som ungdomsansvarig i klubben har han kuskat land och rike runt med sina unga adepter och ivrigt hejat på dem till nya framgångar.

Själv tonar han dock ner sin betydelse för ungdomarnas ovanligt goda bouleförmåga.
– Jag är inte så duktig på att träna barnen, ärligt talat. Min roll är att hålla ihop allting – fixa resor, boende, transporter, hålla i alla kontakter och så vidare, säger Bengt Oskarsson.
En långt ifrån oviktig uppgift.
– Jag insåg första gången vi spelade seriespel att är det ingen som fixar organisationen runtomkring spelet blir det inget, som Bengt själv säger.
Ändå känns det för den som sett honom under ett seriespel ganska osannolikt att han inte skulle ha en ännu större betydelse för sitt lag. Då springer Bengt inte bara med resultatlappar och proviant mellan sekretariat och banor. Han följer mycket engagerat spelet och diskuterar flitigt med spelarna.
– Jo, jag försöker diskutera med dem. Ibland köper de ens idéer, men det är inte alltid de tycker som jag.
Många gånger vet spelarna själva med sig när de till exempel behöver göra ett byte, menar Bengt, medan han andra gånger – ofta tillsammans med avbytarna – får fatta beslut om att tillföra ny energi till laget.

Följde i sonens fotspår
– Jag är ingen boulespelare själv i botten, säger Bengt för att förklara de brister han själv påstår att han har som tränare.
Han började spela boule sedan äldste sonen, Anton, startat. Också Antons båda yngre bröder – Gustav och Erik – anslöt sig.
– Sedan drog de med varandra, barnen. Och jag träffade andra ungdomar i skolan. Men nu har jag inga kontakter i skolan längre och ingen naturlig bas att rekrytera ifrån.
Bengt misstänker att Ödenäs kommer att gå samma öde till mötes som tidigare starka juniorföreningar – de fostrar en ny generation boulespelare, sedan är det någon annan förenings tur.
– Det är inga som står och stampar och väntar på att få plats. Det kommer ingen naturlig påfyllnad underifrån. Och jag har hållit på med det här i tio år nu – jag har nog snart gjort mitt, säger han.
För även om Bengt framhåller att det finns flera andra duktiga ungdomsledare i Boulesverige – som också hade varit värda en utmärkelse som årets ledare – krävs det fler.
– Att Henri blivit förbundskapten för juniorerna och kommit med nya idéer är väldigt bra – det behövs. Vi har två fronter att slåss på – vi måste hitta duktiga barn och duktiga ledare.

Vill se en satsning på unga ledare
Bengt tror att man, vid sidan av de äldre ledarna, ska använda sig av de ungdomar som tagit klivet upp till seniorklassen.
– Niklas Carlén från Lindome är ett bra exempel på en sådan spelare som börjat ta ansvar för de kommande ungdomarna. Man ska använda dem, som fortfarande är kända namn för dem som kommer underifrån och kan fungera som goda förebilder.
En nationell samling för unga ledare vore önskvärd, tycker Bengt.
– Jag känner inte riktigt att de här steg 1- och 2-utbildningarna är upplagda för de yngre. Och bjuder man in till sådana ledarutbildningar blir det ändå många gamlingar som kommer – då känner inte ungdomarna att det är nåt för dem.
Om man riktade sig specifikt mot unga ledare kunde man kanske utbilda en ny generation assisterande och blivande ledare, menar Bengt.
Helst skulle han också se att man kunde projektanställa någon av dem.
– Vi skulle haft en yngre förmåga, som själv är duktig spelare, anställd som kunde åka runt till olika skolor över hela landet för att försöka entusiasmera unga. Det kostar ju en hel del förstås, men tänk om man kunde rycka pengar från RF eller EU för det… Jag tror att en sådan satsning måste ske på riksnivå, säger han.

Även om Bengt säger att hans ork börjar tryta (”Jag har ju trots allt passerat femtio och har inte samma ork att satsa som om jag varit tio år yngre”) lär han inte lämna sin post riktigt än. Yngste sonen Erik och hans generationskamrater lämnar nästa år den yngre juniorklassen och blir juniorer.
Och Ödenäs förstalag ska nästa år, för andra gången, försöka hålla sig kvar i division ett.
– Det blir tufft. Förra gången vi var däruppe var det tio lag i ettan – nu är det bara sex och då har man inte råd att göra några misstag. Vi kommer att ställa upp med samma spelare som sist vi var där. Men nu är de två år äldre.