Gå till innehåll
Svenska Bouleförbundet
Svenska Bouleförbundet

EM lovar gott för framtiden – men Larsson lägger av

Det svenska herrlandslaget bjöd under årets EM på en hel del närmast olidlig spänning – även om dess upplösning i de flesta fall var en annan än den man så innerligt hoppades på. Det bjöd också på en uppvisning i sammanhållning och spelglädje som är långt mycket ovanligare än den borde vara. Förbundskapten Niklas Marklunds debut måste därmed betraktas som lyckad. Men för Anders Larssons del var det sista mästerskapet. Här följer den långa betraktelsen efter ett avslutat EM.

Det var påtagligt redan från början. Att de tre spelarna i grunduppställningen och deras förbundskapten trivdes med varandra. Deras humör verkade vara på topp och skratten och de milda uppkäftigheterna spelarna emellan duggade tätt. Förbundskapten Niklas Marklund deltog förstås också i det hela. Och verkade ha lyckats med sin målsättning att bygga ett lag med en gemensam inställning, där det är högt i tak och där spelarna stöttar och hjälper varandra.

Bästa tänkbara lag
– Det var det – en riktigt bra sammanhållning. Vi trivs riktigt bra med varandra alla tre. Ja, även Wille, fast han var med lite mindre. Det har funkat bra alla gånger vi har träffats, säger Kenneth Köhalmi.
Han får medhåll av sina lagkamrater
– Laget i sig kändes jättebra. Det kändes som om vi hade spelat ihop i många år – det var inga konstigheter alls. Och vi hade sjukt roligt, säger Anders Larsson.
Thomas Wiede kan inte tänka sig ett bättre lag.
– Anders är kanon och peppar på banan när det behövs – jag är väl den som kan gå och sparka i gruset en del efter missade klot – och vi hade roligt. Man kunde hela tiden säga vad man tycker och jag kan inte önska mig något annat.
Thomas uppskattade också att det fanns en svensk klack, på dryga tiotalet personer, på plats.
– Och det var så pass intimt på spelplatsen att man hann snacka med dem.  

Resultatet enda missräkningen
Förbundskaptenen var också nöjd med sitt lag och hur spelarna betedde sig med och mot varandra.
– Jag är nöjd med människorna, med det sociala, pratet och våra konstruktiva diskussioner, säger Niklas Marklund.
Han berättar att han kunde vara riktigt tuff mot någon av spelarna efter en match och att vederbörande då tog det på ett bra sätt, att alla tog till sig det han hade att säga och agerade efter det.
– Det enda jag känner missnöje med är slutresultatet, säger Niklas.


Sverige mötte Norge i första matchen. Foto: Lasse Franck

Haltande start
Ett missnöje han delar med sina spelare.
– Vi missar tyvärr för många klot som lag, säger Anders Larsson. Jag var alldeles för ojämn på skyttet och missar några viktiga skott. Det stör mig.
– Ja, absolut. Vi ska ju slå Andorra till exempel, säger Thomas Wiede.
Öppningsmatchen mot Norge – det enda av de nordiska lagen som slutligen inte lyckades ta sig vidare i VM utan trillade ner till Nationernas Cup – borde kanske också slutat annorlunda. Och inte med en svensk förlust (10-13). Vad som i så fall hade hänt är svårt att spekulera i. Med det schweiziska spelsystemet beror ju kommande motståndare på de tidigare resultaten.
Nu blev det möte med Israel efter den inledande förlusten. Där visade svenskarna hur bra de kan spela och vann med 13-0 på fem omgångar.

Domaren på Sveriges sida
I mötet med Tjeckien som följde på det svajade det svenska spelet emellertid igen och oron spred sig i den svenska hejaklacken när Sverige efter fyra vändor hamnade i underläge med 1-5. Efter ytterligare fyra vändor hade svenskarna lyckats kriga sig tillbaka till ledning 8-7 och när fyra vändor till hade spelats var den svenska segern, 13-8, ett faktum. Då hade svenskarna också kallat till sig den italienske domaren, vars ingripanden allt som oftast kändes rätt tokiga och helt okänsliga, sedan Wiede lyckats gräva ner lillen under gruset med ett missat skott – domaren dömde lillen som död, vilket gav två svenska poäng. (Det visade sig senare att domaren hade ett särskilt horn i sidan till just tjeckerna – under den fortsatta turneringen var han ideligen på dem.)


Domaren Claudio Mamino har svårt för tjecker. Foto: Lasse Franck

Men spelet såg inte alldeles övertygande ut. Wiedes skott var så gott som alltid nära – och träffarna så gott som alltid nära carreau – men ofta lite för långa. Marklund lugnade honom ändå mellan matcherna och uppmuntrade honom att fortsätta skjuta på samma sätt – ”förr eller senare kommer carreauerna och de kommer att behövas”.

Tråkig tvåtimmarsförlust mot Andorra
Efter ytterligare en tämligen stabil och förhållandevis snabb insats mot Slovakien i fjärde matchen (13-4) hade Sverige tre segrar inför grundspelets sista match. En seger där och Sverige skulle garanterat hamna på den övre halvan av de sexton lag som får fortsätta att spela VM sedan grundspelet är över.
Andorra blev motståndarna i den femte matchen som startade tidigt på lördagsmorgonen. Till en början såg det ut som om Sverige skulle bärga segern. De skytteskickliga andorranerna förbryllade med sin taktik, som allt som oftast gick ut på att undvika skott – trots att de hade uppenbara problem med läggspelet. Sverige tog ledningen med 6-3 men tappade den sedan och efter fyra vändor stod det 6-12. Svenskarna tog sig ytterligare en bit, till elva poäng, innan Andorra – efter två timmars spel – avgjorde och vann. Någon svensk miss mindre i ett avgörande läge och resultatet hade blivit ett annat.


Mötet med Andorra borde ha slutat med svensk seger. Foto: Lasse Franck

Fler tvåtimmarsförluster
Sveriges tre segrar räckte ihop med buchholz-poängen ändå för avancemang – Sverige slutade på fjortonde plats efter grundspelet. Vilket innebar en placering i den förhållandevis svåra åttondelspoolen med Italien, Danmark och England. Och ett möte med hemmanationen i den första matchen där (även om ett fel i dataprogrammet först gjorde gällande att Sverige skulle spela mot England).
Där visade svenskarna på nytt att de kan spela boule på samma nivå som toppnationerna. De höll jämna steg med italienarna hela matchen. Större delen av den var det förresten italienarna som höll jämna steg med svenskarna. Sverige hade ledningen med 5-2, med 8-5 och med 11-9. Men efter dryga två timmar slutade matchen 11-13. Återigen var det ett par avgörande lägen för mycket som svenskarna missade.
– Vi har ju chanser att ta mer poäng i början också, där vi gör rena missar. Jag tar lillen någon gång så att vi bara får en etta när vi kunde ha fått mer… Det var samma mot Danmark – där hade vi möjlighet att nästan stänga matchen rätt tidigt, säger Thomas Wiede.


Mycket lite som fattades
Efter att ha besegrat England i poolens förlorarmatch (även om det inledningsvis märktes att svenskarna tagit ut sig rejält mot Italien) väntade nämligen Danmark, som alltså också förlorat mot italienarna (fast med 0-13), i den avgörande skiljematchen.
Och fick på nytt möjligheter att ta sig till kvartsfinal. Men förlorade på nytt (9-13) efter två timmars spel. Trots ledningar med 6-1 och 8-6.
Hade Sverige slagit Danmark skulle de blivande – och dåvarande – europamästarna Frankrike väntat i kvartsfinalen.
– Danmarksmatchen är inte så mycket att säga om. Det hade kanske varit bra för framtiden att vinna den – nu fick danskarna istället visa att de krigar ner oss lite bättre. Igen, efter att redan ha vunnit NM. Men egentligen gör det ingen skillnad för oss – vi hade en EM-medalj som målsättning, säger Niklas Marklund som menar att det var matcherna mot Andorra och/eller Italien som Sverige skulle ha vunnit.
– Vi saknade 5-7 procent, framför allt i slutskedet. Hade laget lyckats göra ytterligare tre klot skulle det ha räckt. Vi hade lägen. Vid 9-9 mot Italien – hade Thomas satt sitt andra skott, eller om Anders satt carreau på sitt, skulle vi gjort match. I matchen mot Andorra hade vi också ett sådant läge – där det skulle ha räckt med ett avgörande klot.
– Alla de nyckelmatcherna är över två timmar långa och vi står upp bra även om vi inte spelar vårt allra bästa spel. Med lite bättre tajming hade vi stått i en kvartsfinal mot Tyskland – och då har vi 50 procents chans att ta den där medaljen, fortsätter Niklas.
En analys som delas av lagledaren Anders Larsson.
– Slår vi Italien är jag ganska säker på att vi vinner mot Danmark också – och då står vi mot Tyskland i en kvartsfinal…


En seger mot Italien kunde tagit Sverige till kvartsfinal. Foto: Tommy Gustafsson

Stolt förbundskapten
Alla är överens om att laget inte lyckades ta till vara på chanser i avgörande lägen, men också om att det inte var många klot som skulle behövt spelas annorlunda för att det skulle ta sig till kvartsfinal.
– I ett läge mot Italien när vi har två klot kvar i vardera laget skjuter jag precis bakom. Sätter jag en kalle där skulle vi haft tre poäng på plats, säger Anders Larsson och låter besviken på sig själv.
– Högstanivån tycker jag var bra. Men vi borde nått den oftare, fortsätter han.
Förbundskapten Niklas Marklund pratar istället om lägstanivån – och att den var god.
– Vi hade en djävligt hög lägstanivå. Det är topparna som är för få. Kenneth och Thomas ska driva på med gjorda klot och Anders med det andra. Vi gjorde ingen ”jättekackarunda” och det är bara två eller tre rundor under hela mästerskapet där vi gör två klot eller mindre – det är inte vanligt för ett svenskt lag och det är jag stolt över, säger Niklas.

Saknar svensk räddningsplanka
– En eller två av de förlustmatcher där vi var riktigt nära måste vi lyckas vända till en vinst, konstaterar Kenneth Köhalmi.
I så fall hade resultatet varit godkänt, tycker Thomas Wiede.
– Ja, om vi hade tagit oss till kvart. Men inte mer än godkänt. I en kvart kan å andra sidan vad som helst hända – då vet alla att det inte finns någon räddningsplanka längre.
I åttondelspoolen finns en sådan, i och med att man har råd att förlora en match och ändå kan ta sig vidare.
– Och de bästa lagen får oftast inte stryk två gånger, konstaterar Thomas. Som inte tycker att Sverige lyckas utnyttja räddningsplankan på samma sätt.
– Nej, för oss känns det aldrig riktigt som om vi har någon…

Måste våga vara vinnare
Just där kan ett av de avgörande problemen finnas, menar förbundskaptenen.
– Spelar man sina klot för att ta tag i matchen och avgöra den – eller gör man det för att rädda sig kvar i matchen, för överlevnad? Det är en viktig skillnad. Man måste våga se sig själv som vinnare och göra sina klot just där och då – när det avgörs.

Så varför lyckas Sverige inte med det? Vad är det som ska till? Hur lär man sig att betrakta sig själv som segrare? Och varför klarade inte de svenska spelarna att göra det redan nu?
– Jag är inte helt klar över det, säger Niklas. Men det kan ha haft med ”idyllfasen” att göra, att allt känns så jäkla bra i laget så att man inte törs provocera varandra, ställa krav på varandra och hitta varandras triggers för att få fram det lilla extra. Men vi pratade mycket om det där på förhand, i Sevran.
Niklas tror att stora delar av skillnaden ligger på individnivå. Att det är den enskilda spelarens nervositet som sätter käppar i hjulen.
Anders Larsson tror också att det är en del av förklaringen till de missade kloten.
– Det är förmodligen lite nervositet, även om jag kände mig fin inombords. Jag kände mig inte sådär skakig att jag inte ville släppa klotet. Men det är klart att det är en hög anspänning.

Bedrövliga banor
När spelarna letar förklaringar kommer de också in på banorna. Som var riktigt dåliga. Ett alldeles för tjockt lager stenmjöl ovanpå gummimattorna gjorde att kloten bromsades upp tämligen omedelbart och ofta stannade skotten på stället, där de grävde sig ner i det boccia- och sandstrandsliknande underlaget.
– Det är inte alldeles lätt att veta hur man bedömer vad som är bra och vad som är dåliga klot på sådana banor, säger Anders Larsson.
Thomas Wiede var fruktansvärt besviken på banorna.
– Man förväntar sig ett hårt underlag och istället får man jaga iväg sina kulor. Och hör inte träffarna när man landar fem centimeter framför klotet man ska skjuta. Man tappar glädjen i boulen lite till en början.
– Banorna kanske inte passade just oss allra bäst heller. Vi hade ju tänkt spela skyttebaserat och det blir inte lika lätt på ett sådant underlag, säger Kenneth Köhalmi.


Mästerskapsbanorna lämnade - än en gång - mycket övrigt att önska. Foto: Lasse Franck

Många tyckare menar att underlaget är detsamma för alla och att det därmed inte är någonting att beklaga sig över. Undertecknad håller inte med. Ett underlag som det i Rom – eller det i Gent, vid fjolårets EM – där skottmissar, riktigt usla skott, kan förvandlas till utmärkta lägg – samtidigt som fint utförda skott inte behöver resultera i någonting annat än att målklotet föses några enstaka centimeter framåt i det tjocka stenmjölet – gynnar naturligtvis de lag som skjuter dåligt men ändå får bra betalt. De allra bästa lagen klarar sig självfallet också på ett sådant här underlag – det är ingen tillfällighet att semifinalisterna blev desamma den här gången som vid förra Herr-EM – men de lag som befinner sig på nivån närmast under dem riskerar att få konkurrens av lag som egentligen hör hemma betydligt lägre ner, men som får hjälp av banorna med att förvandla dåliga klot till bra.
Att spelet inte blir lika roligt för åskådarna att titta på är också en nackdel – om än inte lika stor. Och frågan är om det europeiska förbundet, CEP, inte borde kunna ställa högre krav på (och bidra med manualer åt) arrangörerna när det gäller banorna.

Ovana vid långa kamper
Att alla de avgörande matcherna, som slutade med svenska förluster, pågick i över två timmar är ett gemensamt drag man kanske inte heller ska bortse ifrån.
Thomas Wiede konstaterar att det i baren vid spelplatsen, utöver alkoholhaltiga drycker, inte fanns mycket mer än söta bakverk och kaffe och tycker att det svenska laget kunde varit bättre förberett när det gäller bättre energikällor – haft med nötter och frukt till exempel.
Kenneth Köhalmi håller med.
– Det är säkert så att de andra är bättre på det. Där måste vi nog vara noggrannare.
Anders Larsson nöjer sig med att tala om att man är för ovan vid sådana långa bataljer.
– Jag tror inte att vi haft någon sådan match hemma i Sverige i år. Vi har inte den nivån på spelet hemma – där vinner man snabbt.
Någon sorts träning i att behålla fokus och hög spelkvalitet under lång tid skulle alltså kunna behövas.


Inte många andra matcher pågick när Sverige-Danmark avgjordes. Foto: Rasmus Kling

”Varje spelare måste känna att han är förberedd”
Niklas Marklund återkommer till att det är på individnivå det hela avgörs.
– När Anders pumpar upp sin adrenalinnivå och missar till vänster, eftersom han skjuter med en sådan rörelse, är det en form av nervositet. Precis som när Thomas blir lite för lång för att han vill för mycket eller när Kenneth inte vågar spela ut helt. Man är lite rädd för att misslyckas helt enkelt. Och när man står där i en het match och pulsen går upp – då ska man ha tränat för det. Man måste nog ha lite fantasi när man tränar, tror jag. För att försöka få den pulsen då också och förbereda sig mentalt.
Den gamla diskussionen om att svenska landslag inte har fått möta samma tuffa motstånd inför mästerskapen som de största nationerna – och att det är det som skulle behövas – ger Niklas inte mycket för.
– Nej. Vi har ändå inte de resurserna, så det är ingen idé att stirra sig blind på det. Och titta på Kambodja. De tog sig till semifinal vid sitt första Herr-VM och nu, vid sitt första Dam-VM, tog de sig till semi igen och vann skyttet.
Att hävda att man inte kan klara sig utan att möta samma motstånd som fransmän och andra sydeuropéer är ett försvar som lätt blir till en självuppfyllande profetia, menar förbundskaptenen.
– Om man tycker att det är viktigt bör man slopa ett par regionala tävlingar och köpa en billig resa till Frankrike istället. Det kan man lära sig en del på. Men de allra flesta spelarna satsar för lite själva.

Önskar fler lagsamlingar
Thomas Wiede verkar ha tagit till sig vad hans förbundskapten säger. Han inser att man inte kan åka utomlands för förbundets pengar i tid och otid. Och tycker att man istället kunde ordna fler sammankomster av den typ som Niklas arrangerade i Stockholm inför årets EM – där landslaget fick spela ett antal matcher mot några andra av de skickligaste spelarna i landet.
– Då skulle man få ännu bättre möjligheter att spela ihop laget – och samtidigt möta bra motstånd, funderar han.

Anders Larsson slutar med boule
När man talat en stund med såväl spelarna som förbundskaptenen låter de ändå förhållandevis nöjda med årets mästerskap. Med all rätt, skulle jag nog vilja påstå. Kenneth säger det till och med rakt ut:
– Jag är inte helt nöjd – men ganska.
Undantaget är Anders Larsson. Han låter fortfarande rejält irriterad över förlusten mot Danmark.
– Vi gör några misstag och de har ett djävla flyt – det är ju ett par extrema rundor där de gör katastrofalt dåliga klot men ändå får bra utdelning – och det är ingen bra kombination. Det var en jättejobbig förlust.
Han säger själv att han kanske kan hitta sådant han kan vara nöjd med när han fått mer distans till mästerskapet.
– Men just nu känns det bara som att man hade velat stå i kvartsfinal. Och det där skottet som jag skjuter spikrakt men som dyker precis bakom den italienska kulan kommer nog att sitta med länge…


Anders Larsson slutar spela boule. Foto: Lasse Franck

 Om just Anders är mer besviken än de andra är det nog inte så konstigt. Han har bestämt sig för att lägga kloten på hyllan och sluta spela boule. Tjugofyra år efter sitt första VM (då Sverige förlorade mot ett inte alltigenom välspelande USA som hade tur med skottmissarna – en match som på det viset påminde om årets avgörande mot Danmark) och efter att ha spelat i mer än trettio år.
– Det handlar om det som hände vid årsskiftet (då Anders upphörde att vara sportchef, förf. anm.) och att det var så dåligt skött. Jag – och andra med mig – har lagt ner oerhört mycket tid på bouleförbundet de senaste åren och jag känner att om det inte är mer värt kan jag lika gärna lägga ner. Det här var jag klar över redan innan EM, som blev en ren bonus – och Niklas var hela tiden informerad om hur jag tänkte.
Mycket mer än så vill Anders inte säga om saken just nu.
Den nuvarande förbundskaptenen, Niklas Marklund, vill inte tro på det Anders säger.
– Jag tror inte ett dugg på att han kommer att sluta, säger han med glimten i ögat.
– Det går ju att ta paus i vår sport och jag är övertygad om att han kommer att komma tillbaka. Han är ju ett av våra absolut största namn och jag hoppas – för både hans egen och svensk boules skull – att han kommer igen.

Förbundskaptenen positiv inför framtiden
Även om Niklas beklagar Anders beslut (och alltså hoppas att det inte är slutgiltigt) tycker han att framtiden ser ljus ut.
– Det finns flera U23-spelare som är väldigt lovande. Och det här var Willes första seniormästerskap – även om han bara spelade i precisionsskyttet.
Där gick det inte riktigt som Wille själv hade hoppats. Han sköt 23 poäng i sin första serie, vilket precis räckte för att han skulle höra till de 16 som fick skjuta igen och göra upp om de fyra sista kvartsfinalplatserna. Men i nästa serie blev det inte mer än 13 poäng – långt ifrån tillräckligt.
– De 23 poängen i första omgången kunde lika gärna ha blivit 30. Och att skjuta så bra när det är så pass nervöst och anspänt är verkligen inte dåligt, säger Niklas och fortsätter:
– Sedan gick luften ur. Men han är bara 16 år och var med för framtiden. Han fick vara med och ta del av snacket – det lär han sig förhoppningsvis en del av.

”Ingenting är omöjligt längre”
De andra mästerskapsspelarna fortsätter sina satsningar. Och tar med sig erfarenheterna från årets EM.
– År 2007 när Halmstad gick till final i Europacupen och vi mötte Italien var vi inte ens nära. Nu tycker jag hela tiden att det känns som om ingenting är omöjligt, som att alla verkligen går att slå. Man har sett också de största nationerna göra så mycket misstag, säger Thomas Wiede och nämner den rätt bedrövliga semifinalen mellan Spanien och Frankrike som exempel.
– Frankrikes skytt, Feltain, missade ju fem skott i rad någon gång.


Också de främsta spelarna, som Feltain och Rocher, hade problem. Foto: Lasse Franck

Thomas är också särskilt nöjd med ett beslut i matchen mot Italien. Vid ställningen 5-5 har båda lagen ett klot kvar. Italien har poängen, Sverige har både tvåan och trean, men de ligger närmare åtta decimeter ifrån lillen.
– De andra tyckte att vi skulle lägga men jag sade ”nej, vi skjuter – om jag stannar har vi tre på plats och tar jag bara bort den kan de få max en etta”.
Hans lagkamrater godkände taktiken, Thomas sköt och stannade. Tre svenska poäng på plats. Den italienska läggaren, Fabio Dutto, gick in i ringen för att kasta omgångens sista klot – och skickade iväg det för långt. Sverige gick upp i ledning med 8-5.
– Det har jag också lärt mig – att när man har chans att skjuta för mer än en poäng ska man göra det. Även de bästa spelarna blir lite stirriga, säger Thomas.

Även Kenneth Köhalmi har gjort nya lärdomar, för framtiden.
– Rent boulemässigt är det väl inte så mycket. Men det Niklas tillför för att få ihop laget och det man själv kan bidra med för det. Plus det här han säger om att våga. Att man måste våga förlora, våga göra dåliga klot när man satsar fullt ut. Rätt vad det är får man in fem istället. Att våga vinna, handlar det väl egentligen om.

 

 

(P.S. För just författaren till denna artikel kom vistelsen i Italien att i hög utsträckning präglas av en infektion. Just idag kom provsvaren som berättar att det handlar om en campylobacterinfektion, som först nu börjar ge med sig. En EM-berättelse skulle, ur mitt perspektiv, inte kännas komplett utan att den nämndes och således erbjuds den som så önskar härmed ett stycke medicinsk allmänbildning:
Campylobacter är ett bakterieslag som framför allt finns i kyckling och som orsakar magsjuka med följande symtom:

Inledningsfasen/Prodroma fasen: För de flesta inleds infektionen med krampaktiga buksmärtor, snabbt följt av diarré. Hos ca 30% av patienterna startar infektionen med att man upplever influensaliknande symptom: feber, huvudvärk, ”yrhet” och muskelvärk. (Gissa om undertecknad hörde till de 30 procenten.) Dessa besvär uppkommer prodromt, upp till 3 dagar före själv buksmärtorna, vilket kan vara vilseledande vid diagnostisering. De patienter som drabbas av prodroma besvär bli ofta sjukare (jo tack!) än de patienter vars infektion startar med diarré. Många patienter upplever att de aldrig tidigare känt sig så sjuka.

Diarréfasen: Efter 1-2 dygns diarré förekommer blod i avföringen hos ca 15 %. Under denna fas med kraftiga diarréer är illamående vanligt men kräkningar förekommer mer sällan, hos mindre än 15 %. Typiska symptom under denna period är även svåra buksmärtor som ibland blandas ihop med blindtarmsinflammation, även om dessa smärtor oftast sitter mer centralt.

Slut på biologilektionen. Man kan konstatera att det var bra att ingen annan (ingen svensk i alla fall…) smittades.)

Publicerad: 2013-10-25

Senast uppdaterad: 2016-06-07

Sponsorer

Besöksadress

Skansbrogatan 7
118060 Stockholm

Postadress

Svenska Bouleförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Kontakta oss

08-699 64 60
kansli@svenskboule.se