Rickard Nilssons suveräna silverresa

Det blev en svensk framgång av format som aldrig tidigare skådats på herrarnas internationella boulearena när Rickard Nilsson tillsammans med förbundskapten Niklas Marklund åkte till Nice för att delta i singelmästerskapet ”Trophée Henri Bernard”. Rickard eliminerade flera av boulesportens största namn på sin väg genom mästerskapet och inte förrän i finalen, mot den ständige mästaren Dylan Rocher, tog det stopp. Den silverskimrande resan skänker en ny glans åt de blickar boulevärlden riktar mot Sverige.

Rickard hade redan när mästerskapet positiva erfarenheter av Nice. Hit åkte han 2009 för att spela EM, tillsammans med Kenneth Köhalmi, Björn Ivarsson, Filip Goldéus samt förbundskaptenen Anders Larsson. Svenskarna blev utslagna ur trippelspelets EM-turnering redan i gruppen – trots att de precis som gruppsegrarna hade två segrar av tre. De revanscherade sig senare genom att vinna B-turneringen – och, inte minst, genom Rickard Nilssons EM-brons i precisionsskytte – den första medalj som Sverige fått med sig hem ifrån ett internationellt mästerskap för herrar.
Han slog då italienaren Fabrizio Bottero i kvartsfinalen, men förlorade mot belgaren Charles "Claudy" Weibel i semifinalen.

Känslan var alltså god redan innan dess att några klot var kastade.
Det enda som möjligen skilde sig från det vanliga och kanske därför oroade något var det massiva stödet hemifrån. Rickard fick inför resan mängder av lyckönskningar och i stort sett hela Boulesverige verkade vara överens om att Niklas Marklunds val av spelare var det bästa han kunde gjort. Sådant leder lätt till en upplevelse av höga förväntningar och Rickard – själv överrumplad över det stora stödet – tyckte nog att det kändes som om pressen på honom var ovanligt stor.

Otroligt ojämnt efter lottningen
Tävlingen var öppen för 32 nationer, 31 var anmälda på papperet – men Algeriet försvann, än en gång Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., ifrån listan. När lottdragningen på fredagskvällen skulle dela in de 30 skyttarna i två grupper placerades i stort sett alla förhandsfavoriterna i samma. Bland dem Rickard Nilsson.
Fyra av skyttarna var seedade: Frankrike, Monaco, Italien och Spanien. Som underlag för den seedningen utnyttjades placeringen vid höstens EM i Rom, vilket skulle kunna anses som en smula underligt med tanke på att det ju spelades i trippel och på att det i det nuvarande singelmästerskapet fanns representanter från ytterligare fyra världsdelar.

Av dessa placerades de båda unga storspelarna – Italiens Diego Rizzi och franske storfavoriten Dylan Rocher – i den grupp där Rickard sedermera hamnade tillsammans med Thanakorn Sangkaew – Thailand, Claudy weibel – Belgien, Khaled Lakhal – Tunisien, Mathieu Spinouze – Nya Kaledonien, Toufik Faci – Tyskland, Benny Bel Lafkih – Norge, Sven Thill – Österrike, Ross Jones – England, Joseph Hassoune – USA, Konstantin Gotfrids – Ryssland samt Ian Bailey – Wales, som blev Rickards första motståndare.
Åtta av de fjorton spelarna skulle efter fem omgångars schweizisk monrad gå vidare till åttondelsfinal och ställas mot de åtta lag som på samma sätt tog sig vidare från grupp A, som omfattade sexton spelare.
Att grupp B verkligen var den starkare av de båda grupperna bevisas tämligen enkelt av det faktum att efter åttondelsfinalerna återstod bara en enda från grupp A – resterande sju kom ursprungligen från Rickards grupp B.

Nöjd förbundskapten
Förbundskapten Niklas Marklund tyckte inte att man, trots bristen på jämvikt mellan grupperna, skulle betrakta den svenska lottningen som avskräckande. Tvärtom menade han att det kunde vara sämre om Rickard hade hamnat i den andra gruppen. I sådana fall kunde han ha gått till sängs och redan nu varit fullständigt förvissad om att han under morgondagen skulle ta sig vidare från gruppspelet. Det hade inte krävt att han redan från början gjorde allt han kunde för att hitta sitt bästa tänkbara spel.
Annat skulle det bli mot de många välrenommerade spelarna han nu skulle få som tänkbara motståndare.
(Utgången i den andra gruppen kändes betydligt svårare att förutspå. Varför vi – spelaren, förbundsskaptenen och undertecknad – naturligtvis bestämde oss för att försöka. Och när vi ändå var i farten gav vi oss också på Rickards egen och betydligt mer lättippade grupp.)

Profilerna i grupp A var av ett lite annat slag än de i grupp B.

Bra start
Rickard blev en av de åtta som tog sig vidare ur gruppen genom att först besegra walesaren Ian Bailey – en tacksam öppningsmatch. Rickard behövde inte göra vad han skulle med mer än knappt två tredjedelar av sina spelade klot för att vinna den med 13-6.
Nästa match blev ett möte mellan Sverige och Tyskland. En snudd på oundviklig ingrediens i de internationella mästerskapens intrig vad det verkar. Kamperna brukar dessutom bli jämna – och den här var inget undantag. Rickard skulle i den andra matchen komma att höja spelnivån och göra mer än två tredjedelar av kloten.
Efter att ha gått sida vid sida med Toufik Faci till 4-4 hamnade Rickard i underläge med 4-9. Något tappat poäng kunde skyllas på ren otur, men mestadels berodde de på några missade skott för många. Rickard ryckte emellertid upp både sig själv och den något för flacka skottbågen, kom tillbaka till 9-10 och kunde tack vare ett utmärkt läggspel ta en trea i nästa runda och gå förbi tysken till 12-10. I nästa runda gjorde två lite för dåliga träffar, där skytteklotet inte stannade på banan, att Faci kunde plocka ytterligare en poäng. Omgången efter fick Rickard två klot på sig att skjuta bort ett tyskt poängklot för match – men nu var bågen för flack igen och skotten blev för korta: 12-12. Mellan rundorna talade Rickard med Niklas som med stort lugn konstaterade att han bara behövde höja bågen och våga satsa på carreau för att lyckas med skotten och att allting annat såg bra ut.
Och i den avgörande omgången kom så både ett skott som stannade på banan och en klockren kalle. Därmed var tysken besegrad och en viktig svensk vinst bärgad.

Första förlusten
Nu visste Rickard att det bara skulle behövas en vinst till för att gå vidare till slutspelet. Samtidigt var det bara ytterligare tre spelare (Dylan Rocher, Khaled Lakhal och österrikaren Sven Thill) som nu hade två vinster och han kunde därmed också vara säker på att få möta tufft motstånd.
Lakhal lottades mot Rickard och han visade att han lyckats behålla ett ovanligt tjusigt spel – trots att hela sexton år förflutit sedan han var med och vann VM-guld åt sitt Tunisien.
Rickard hamnade återigen i stort underläge, 4-10 den här gången, och kunde återigen reducera rejält, till 9-10. Men trots att han även i denna match gjorde mer än två tredjedelar av kloten lyckades han aldrig ta sig förbi den till synes sällsynt lugne och aldrig orolige Lakhal, som i sin tur inte missade många klot alls.

Skandinaviskt derby
När det visade sig att lottningen avgjort att motståndaren i fjärde, och näst sista, gruppspelsmatchen skulle komma att bli den enda ytterligare skandinaven i turneringen, norske Benny Bel Lafkih, blev både Rickard och hans coach lite olyckliga. Och den var oturlig i dubbel bemärkelse – inte bara för att de båda kombattanterna känner varandra. Benny hade dittills bara vunnit en match, men hade ingen anledning att skämmas över den saken eftersom de som besegrat honom var Italiens Diego Rizzi och den regerande juniorvärldsmästaren Thamakorn Sangkaew från Thailand.
Oron visade sig vara fullständigt oberättigad. Rickard spelade ännu bättre än tidigare – 85 procent visade förbundskaptenens statistik efter matchen – Benny såg redan tidigt chanslös ut och matchen slutade 13-3.

Möte med världsmästaren
Så blev det ett möte med den oomstridde guldfavoriten, Frankrikes Dylan Rocher, till slut. Någonting som Rickard inför tävlingen förkunnat att han med nöje skulle göra. Niklas sade åt Rickard att han skulle spela propagandaboule, vara offensiv och, utan att tappa fokus, leka lite grand – eftersom han redan visste att han var klar för åttondelsfinal.
Det ångrade Niklas i efterhand.
Det blev ingen rolig lek för Rickards del. Han missade något enstaka avgörande lägg och alla skott utom ett (i den rundan tog han poäng), medan Rocher träffade alla skott utom ett. Efter bara sju omgångar var matchen slut, 1-13.
Coachen tog efteråt på sig skulden för att matchen såg ut som den gjorde och menade att han borde frågat Rickard vad han ville – vilket mycket väl kunde ha varit att gneta och kämpa sig kvar i matchen med ett mer defensivt spel – istället för att lämna instruktioner efter sin egen spelidé.

Knackig väg för Weibel
Att lördagen slutade på det viset gjorde inte känslan sämre inför morgondagen (Rickards irritation över att han inte bjöd världsmästaren större motstånd höll inte i sig många minuter). Som väntat fick han sällskap av Rocher, Lakhal, Rizzi, Sangkaew och Weibel – även om det i den sistnämndes fall länge såg osäkert ut.
Den rutinerade belgaren, före detta världsmästaren och innehavaren av det officiella världsrekordet i precisionsskytte förlorade nämligen sin öppningsmatch mot österrikaren Sven Thill för att i matchen därefter med minsta möjliga mariginal slå Mathieu Spinouze, som representerade Nya Kaledonien (och tidigare varit med i det franska U23-landslaget). I den tredje fick belgaren stryk av den spelare som Rickard just besegrat, tyske Toufik Faci, men han lyckades ta sig vidare ur den tuffa gruppen som åttonde och sista man tack vare ytterligare en knapp seger (13-11) mot amerikanen Joseph Hassoune (som när mästerskapet var över återfanns på en delad sista plats) och – när han verkligen var tvungen – en betydligt rejälare (13-2) mot Sangkaew.

Bästa tänkbara lottning
Att Weibel slutade som åtta i grupp B var ett streck i räkningen för A-gruppens enda obesegrade spelare, monegasken Franck Millo. Det innebar att de båda möttes redan i åttondelsfinalen – och där kom Millos första förlust.
Matchen var särskilt intressant ur svensk synvinkel, eftersom vinnaren där skulle bli Rickards motståndare i kvartsfinalen. En perfekt lottning, menade Niklas Marklund, när han såg den på lördagskvällen. Att Rickard, tillsammans med sina klubbkamrater, besegrat Millo och hans klubbkamrater skulle ha skapat ett övertag om Millo hade vunnit, och Weibel hade haft uppenbara problem under tävlingens första dag.

Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja hur det gick i den tidigare nämnda tipstävlingen, men efter åttondelsfinalerna var slovenen Dragan Antonijevic (som där slog Sven Thill) den enda kvarvarande av de spelare som från början startade i grupp A. Rocher, som i åttondelsfinalen överraskande hamnade i underläge 0-5 mot Joe Corcoran (bara att australiensaren var kvar i A-turneringen var en överraskning i sig) men som naturligtvis aldrig var i någon riktig knipa, gjorde processen kort med honom i kvarten, 13-0.

Revansch på belgaren
I sin åttondelsfinal hade Rickard besegrat den man som presenterades som ”nordamerikansk mästare”, kanadensaren Thomas Pouplot, genom att spela åttio procent av kloten rätt. Framför allt läggspelet var lysande och när det stod 9-0 var nog alla som tittade rätt säkra på vem som skulle ta hand om det.

Weibel i kvartsfinalen och en chans att ta revansch på semifinalförlusten från 2009. Rickard, som hade föresatt sig att ge belgaren ”hans livs tråkigaste match” tog chansen, men först efter att ha gjort matchen onödigt spännande.
6-0 blev 6-7 som blev 11-7. Vid ställningen 12-10 hade Rickard två skott, på en kula som låg kloss an hans egen tredje, för match. Båda var för flacka, för korta och lite sneda vänster.
Nästa runda inledde Rickard med att missa ännu ett skott, på Weibels första lägg (70 centimeter lite snett framför lillen). Sitt andra klot lyckades han skruva in så att det tog poängen och samtidigt gömde sig 20 centimeter rakt bakom Weibels kula. Weibels försök att skjuta bort den var verkligen inte långt ifrån att lyckas – men han landade lite för tidigt och sköt istället bort sin egen. Med sitt sista klot träffade han Rickards poäng, men han stannade inte. Rickard fick två meters utrymme att lugnt lägga in sin sista och avgörande poäng på.
Weibel konstaterade efteråt att han inte kom upp i sin vanliga nivå men också att Rickard spelade mycket bra.

Revansch på tunisiern
I den jämnaste och mest utdragna av alla kvartsfinalerna lyckades Lakhal i den sista rundan ta de två poäng han behövde för att besegra juniorvärldsmästaren med 13-12. Därmed fick Rickard chans till revansch för gårdagens möte och den semifinalmotståndare han helst ville ha.
Lakhal, världsmästare 1997, hade en fin fjolårssäsong bakom sig. Under sommaren triumferade han bland annat i Europétanque, just här i Nice, som han vann tillsammans med Richard Bettoni och Laurent Van N’Guyen, efter att i semifinalen ha besegrat Dylan Rocher, Bruno Rocher och Puccinelli och i finalen Lacroix, Suchaud och Quintais.
Men i singelmästerskapets semifinal fick han se sig besegrad av Rickard Nilsson, som tog samtliga av matchens sju första poäng. Men Lakhal kom senare ikapp och innan Rickard lyckades bärga de sista två poängen var ledningen knapp, 11-10.
I den andra semifinalen återfanns en annan av de spelare Rickard besegrat längs vägen mot finalen – Tysklands Toufik Faci. Sedan Rocher slagit honom med 13-6 fick han dela bronsplatsen med Lakhal.
Trots att publiken uppenbarligen var på Lakhals sida under matchen blev den imponerad av Rickards seger – den som tog honom hela vägen till final.

Rickard värmer upp inför semifinalen, troligtvis med Eminem i lurarna: "Look, if you had one shot, or one opportunity, To seize everything you ever wanted, one moment. Would you capture it? Or just let it slip?"

Norsk framgång
Finalen föregicks först av finalen i Coupe des Nations – där norrmannen Benny Bel Lafkih också fick tillfälle att visa upp sitt fina spel på den internationella arenan. Efter en tuff kamp kunde han besegra sin motståndare (som även han hade börjat resan i den berömda B-gruppen), Mathieu Spinouze, och ge även Norge en framgång utöver det vanliga.
Därefter av tal i mängder. Det var nästan så att man kunde tro att de utgjorde ett medvetet försök att matta och tråka ut Rickard, som i likhet med Rocher tvingades stå intill alla potentater – i form av borgmästare, regionala ordföranden etcetera, samt förstås FIPJP:s ordförande Claude Azéma, som lagom till semifinalerna anlände till hallen efter ett besök i kommande VM-orten på Tahiti.

Dylan Rocher är ett unikum. 22-åringen är i seniorklassen regerande världsmästare i trippel och regerande europamästare i såväl precisionsskytte som i trippel – vilket han dessutom är också i U23-klassen (där han varit med och vunnit EM de två senaste gångerna). Dessförinnan vann han Junior-VM och Junior-EM två gånger vardera. Han har vunnit den gigantiska La Marseillaise inte mindre än tre gånger.
Att han vann det första singelmästerskapet genom tiderna och nu kan lägga den titeln till den redan avundsvärda listan känns kanske lite väl förutsägbart men därmed också naturligt.

Tänker på huvudet
I returmötet mot Rocher, som inte bara träffade med varje skott utan dessutom varje gång fick sin egen skyttekula att stanna på banan – och som till råga på allt kunde visa upp ett läggspel som höll nästan samma höga klass, kunde Rickard nämligen inte bjuda på samma kontring som i det mot Lakhal. Även om han höjde nivån på sitt eget spel i förhållande till förra mötet – och det här blev två omgångar längre – kom han inte upp i samma nivå som i de tidigare slutspelsmatcherna. De två matcherna mot världs- och europamästaren blev de båda sämsta från Rickards sida och resultatet i dem detsamma, 1-13. Något som fick Rickard att konstatera att det är den mentala träningen som framöver bör få det största utrymmet.

Svenskt segersilver
Men det var ingen förlorare som klev upp på prispallens andra trappsteg – tvärtom.
Att bli tvåa efter en spelare som Dylan Rocher och ta en silvermedalj i ett internationellt mästerskap för herrar, där de bästa spelarna från i princip alla de främsta boulenationerna fanns på plats, är en boulebragd som Sverige aldrig tidigare varit i närheten av.

Att det verkligen var någonting utöver det vanliga Rickard med hjälp av sin förbundskapten – vars orubbliga förtroende för spelaren genomsyrade hela hans coachning, då han med stort lugn förklarade för Rickard hur han såg på motståndarens och Rickards eget spel – hade presterat visade sig på flera sätt. Inte minst genom de lovord han fick både på plats och i den franska pressen. Världens främsta bouleforum, Boulistenaute, intervjuade Rickard direkt efter finalen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. konstaterade att han visserligen saknade erfarenheten för att i sin första internationella final kunna rå på Rocher men också att han ”strålade” i semifinalen och att han förde matchen mot Weibel från början till slut. I morgontidningen Nice Matin skrevs det också om ”överraskningen” från Sverige.

(Att GP var det enda medium Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som – trots åtskilliga pressmeddelanden och flera direktkontakter – uppmärksammade honom på hemmaplan säger en hel del om svensk massmedias syn på boulesporten men inte mycket om prestationen.)

Varmt välkomnande
Gratulationer och beröm haglade också över Rickard genom telefoner och på webbsidor. (Mer än 4000 personer läste om silvermedaljen på Svensk Boules Facebooksida.) När han dagen efter medaljfesten återvände till Landvetter mötte Svenska Bouleförbundets ordförande, Ingela Eriksson, honom med blommor.

Och i Boulecenter Majvallen, dit Rickard genast begav sig för att spela den sedvanliga måndagsserien, hade Pablo Patron och andra förberett ett ovanligt hjärtligt mottagande. Fler än vanligt – även sådana som själva inte skulle spela –hade kommit dit och där väntade såväl hembakta semlor som buteljer med champagne. Via högtalaranläggningen var det flera som ville hylla silvermedaljören.
Michel Gasc konstaterade att prestationen saknar motstycke och att Rickard har förutsättningar att bli boulesportens Zlatan. Kenneth Lindvall, ordförande i Boulecenter Majvallen, berättade att han följt Rickard under träningsperioden och att han numera förstår att Rickard kunde skjuta lillen fem gånger i rad och ändå inte vara nöjd – det är det som gör en silvermedaljör. Sanna Trogen, måndagsseriens arrangör, överlämnade blommor och konstaterade att Rickard ”har hedrat oss, så nu vill vi hedra dig”.

Vill se fler träna
Förbundskapten Niklas Marklund, som vid det laget återvänt till Stockholm, var också påtagligt nöjd men vidhöll att han inte var det minsta förvånad och att motsvarande prestationer borde kunna utföras även i framtiden – om bara fler vågar och lyckas spela på sin egentliga nivå också när de hamnar i den här typen av sammanhang.
Att hoppet numera är större hos den breda boulemassan tycks helt klart.
Ytterligare ett par dagar senare har Rickard blivit uppvaktad också av arbetskamraterna.
– Det verkar som om många har blivit sporrade att träna mer. Det hoppas jag verkligen att jag har kunnat bidra till, för det behöver Sverige, säger han.
Leendet på hans läppar har inte hunnit blekna. Att den stora uppmärksamheten såhär i efterhand bara för gott med sig är uppenbart.

Mer
I sitt invigningsanförande berättade Bernard Arouze, FIPJP:s kanadensiske vice ordförande och den som tagit initiativet till singelmästerskapet, att han hoppades på en fortsättning i framtiden – och på att ett motsvarande mästerskap skulle införas också i damklassen.
Än så länge vet vi inte hur det blir.
Men vi vet att Rickard efter en veckas paus återupptar sin träning och tar sikte på nya mål. Och instämmer i hans lyckliga: ”Mer, mer, mer!”