Motvind i Mersin - men med flera solglimtar

Årets EM för damer är slut. Spanien blev dubbla mästare och Sverige slutade tvåa i Nationernas Cup. En klar besvikelse. Ändå är man inte alldeles nedstämd efter att ha upplevt det svenska laget på plats.

En dryg vecka har gått sedan EM-äventyret i Mersin och det är hög tid för en sammanfattning därifrån.

Ofrånkomligt misslyckande
Den korta versionen är att det på förhand kändes som om det svenska damlandslaget hade förutsättningar att göra ett riktigt bra EM – kanske till och med försvara och förbättra bronsplaceringen från sist. Själva hade de i alla fall en semifinalplats som målsättning.
Istället var de efter tre spelade matcher i den motsatta änden av skalan och ett av de fyra länder som inte hade en enda vinst. Det föga smickrande sällskapet bestod då av Ungern, Ukraina och Wales.
Senare skulle de besegra både Ungern och Wales – men med små marginaler. Och i returmötet mot Wales blev det till och med en förlust. Läggspelet – det som skulle vara lagets styrka – var det som i första hand fallerade.
Det är, förstås, inte bra. Snarare ett rejält misslyckande.

Nerver enda rimliga förklaringen
Ett misslyckande som nog måste tillskrivas nerver och mental oordning. Att det här laget behärskar spelet – och kan göra det också mot högklassigt motstånd – hade spelarna bevisat i både Travemünde och Kuala Lumpur.

Sällsynt god laganda
Ska man istället fokusera på det som såg bra ut är det framför allt en sak som var ovanligt slående: lagandan.
Att i sådan motvind som den i Mersin hålla både humöret och lagmoralen uppe är svårt. Mycket svårt. Ändå rådde det ingen som helst tvekan om att det här laget lyckades utomordentligt väl med den uppgiften. Sammanhållningen var tydlig, skratten och leendena så gott som ständigt närvarande, viljan att komma tillbaka och vinna uppenbar.
Spelarbyten verkade inte ha någon som helst inverkan på den goda stämningen. Camilla Csapó var en excellent spelare på bänken sedan hon lämnat banan.
Den mycket påtagliga vi-känsla som präglade laget blev inte mindre märkbar när det faktiskt spelade dåligt. Att under sådana omständigheter hålla den vid liv är en verklig bedrift.
Förhoppningsvis – och troligtvis – är det också en följd av det arbete förbundskapten Albin Plantin lagt ner på kommunikation för att nå den öppenhet han vill ska prägla hela den stora landslagstruppen. I alla pauser syntes Albin ingående diskutera med spelarna.

Gott om erfarenheter för framtiden
Det är i ljuset av det man ska se hans uttalande om att den svenska laginsatsen under det här mästerskapet bådar gott för framtiden. Och samtidigt bör man i åtanke ha att tre av de fyra spelarna aldrig spelat ett stort internationellt mästerskap förut. Liksom att Albin hela tiden talat om en tvåårsplan, med nästa års VM som huvudsakligt mål. Positivt var också att laget trots den bedrövliga inledningen lyckades komma tillbaka, att de – i form av antal spelade matcher – faktiskt fick samla på sig så mycket mästerkapserfarenhet som tänkas kunde – och till och med kliva upp på prispallen. Till slut tog de sig ju både till och förbi semifinal – även om det var i fel turnering. En semifinal där svenskarna spelade dessutom spelade riktigt bra – även om det såg allra bäst ut i matchen mot Österrike. Att spelet i några matcher – också den mot Estland kan räknas dit – höll sig på den nivå som hade kunnat ta laget till den rätta semifinalen ska också bokföras på det positiva kontot.
Liksom det faktum att skyttet faktiskt fungerade som beräknat. Noon Geffenblads mästerskapsdebut är klart godkänd. Therese Brobergs hamnar också på rätt sida godkännandets gräns.
Sammanfattningsvis: En ordentlig besvikelse med flera fina glädjebesked.

Det svenska spelet

Den långa versionen:

Det såg så bra ut. Årets svenska damlandslag hade under uppladdningen inför EM gjort bra ifrån sig – både vid den internationella stortävlingen i Travemünde och vid Confederations Cup i Malaysia. Ändå inledde laget årets EM med att förlora tre matcher och redan efter grundspelet hade det trillat ur EM-turneringen.

Passande banor
Till en början kändes det fint. Stämningen i laget var – åtminstone sett från en plats vid sidan, strax intill – bättre än i något damlandslag de senaste fem-sex åren. Efter torsdagens dagsutflykt – där halva delegationen svalkade sig i det perfekt tempererade Medelhavet – och kvällsträning verkade alla se fram emot spelstarten dagen efter och vara förhållandevis nöjda med banorna.
Gruset var ganska ojämnt fördelat över det stenhårda betonggolvet – på sina ställen låg det i större drivor, där kloten kunde stanna så fort de landat, och på sina ställen i tunnare lager där det blev riktigt hårt.
– Det här är banor där de bästa lagen kommer att vara kvar i slutet av turneringen, menade förbundskapten Albin Plantin, och konstaterade att alla kommer att få någon betongträff som gör att klotet ger sig av fullständigt och att det gäller att vara noggrann med nedslagen.
– Och det är våra spelare.

Förlust mot Finland
Lottningen mot Finland var också till belåtenhet. Det finska laget är långt ifrån dåligt, men ett som Sverige kan slå – och många gånger har slagit.
Sverige öppnade med en fin runda och tog tre poäng. Den följande blev halvdan och Sverige tappade lika många. Sedan såg det bättre ut igen en stund. När ljudet som signalerar att två rundor återstår efter den nu pågående stod det 9-6 och det svenska spelet hade just visat stora brister. I vändan efter tog finnarna en tvåa, sedan en trea. 9-11 inför sista – där Sverige borde ha kunnat kvittera eller gå om, men istället bara tog en enda poäng.

Försämring mot hemmanationen
Trots förlusten kände man sig som åskådare inte särdeles orolig. Under den första halvan av matchen visade laget prov på fint spel – och efter spelarnas tidigare insatser visste man mycket väl att de var kapabla till mer.
Men det skulle de dessvärre inte visa i matchen mot värdnationen Turkiet. Där såg spelet inte alls ut som önskat och svenskarna gjorde nog aldrig mer än tre klot per vända. Möjligen i den där Noon just bytts in, med vetskapen om att bara två rundor återstod och att Sverige på dem behövde samla på sig minst åtta poäng, eftersom de låg under med 3-11. I den första blev det faktiskt fyra stycken. Men i den sista lämnade de turkarna med poäng på plats och fem klot på hand. (Det turkiska laget lyckades ändå inte knipa den trettonde poängen.)

Slumpen saboterar ekvationen
Som det härifrån brukar påpekas är det en olycka att FIPJP valt att avgöra Världsmästerskapen genom att i grundspelet använda det spelsystem som kallas ”Random Swiss System” – och något av en gåta att CEP valt att kopiera det i sina Europamästerskap.
Det schweiziska systemet är ett helt igenom matematiskt system. Att i detta system föra in slumpen som en faktor motverkar hela idén. Dessutom öppnar det möjligheten att fuska och gör det omöjligt att förvissa sig om att ett i övrigt transparent system verkligen följs till punkt och pricka.
De båda sista åren har det svenska damlandslaget dessutom dragit uppenbara nitlotter när slumpfaktorn blandats in.

Dubbel otur för Sverige
Sju lag hade efter två spelade omgångar förlorat båda sina matcher. Alla dessa kunde omöjligen möta ett annat lag med lika många förluster. Istället för att, som i vanlig monrad, följa principen att det högst rankade av lagen utan vinster möter det lägst rankade av dem med en vinst (de två lag som ligger närmast varandra i tabellen) slumpar man fram ett lag ur båda kategorierna.
I just det här fallet innebar det att Sverige med sina två förluster fick möta Spanien, som slog Wales med 13-0 i sin öppningsmatch, men just förlorat mot Frankrike med 4-13. Dubbelt oflyt, alltså. Dels råkade just Sverige bli det av de sju lagen utan vinst som lottades att möta ett av de fjorton vinnarlagen, dels råkade detta lag bli just Spanien. (På samma sätt som när Sverige vid fjolårets VM, efter två vinster och två förluster, i den avgörande grundspelsmatchen lottades att möta de blivande världsmästarna Thailand, som då förlorat en match och vunnit tre.)
Nu bör man i rättvisans namn påpeka att Sverige faktiskt var det högst rankade av lagen utan vinst. Men skulle man istället följt de matematiska principer på vilket det schweiziska systemet är uppbyggt skulle motståndaren ha blivit Slovakien och inte Spanien.

(I den andra ändan av tabellen såg det förstås ut på samma sätt – sju lag hade två vinster och ett av dessa behövde möta ett av de 14 lagen med en vinst och en förlust. Det lägst rankade av lagen med två vinster var Finland och det högst rankade med en vinst var England. Således borde dessa ha mötts i tredje omgången. Men med slumpfaktorn behöver dataprogrammet inte välja England, utan kan ta vilket som helst av de 14 lagen. Vilket är omöjligt för en utomstående att kontrollera. Hade man låtit bli att blanda in slumpen kunde den engelske tävlingsledaren också varit helt säker på att gå fri från misstankar om att medvetet undvika just det scenariot. Nu blev det istället Österrike, med en vinst, som lottades mot Danmark, med två.)

Måstematch mot regerande Europatvåorna
För att vara säker på att ta sig vidare i en EM-turnering med 28 lag behövs tre vinster (även om man, med en inte oväsentlig mängd tur, kan ta sig vidare också med två).
Mötet med Spanien skulle så till vida bli en måstematch.
Under förra EM möttes de båda lagen två gånger och vann varsin. Då slog Sverige det favorittippade Spanien i grundspelets allra första match, men förlorade när de senare möttes i semifinal.
Den här gången hängde svenskarna med till 2-3 – sedan tog de inga fler poäng.
Albin hade återgått till grunduppställningen med Camilla Csapó som förstaläggare, Anna Theander på mitten och Therese Broberg som skytt. Spelet var betydligt bättre än i den föregående matchen, och siffrorna inte alldeles rättvisande, men fortfarande var det en bra bit kvar till den spanska nivån.

Camilla Csapó.

Hoppet lever
Sverige hade alltså förlorat samtliga tre matcher. Maximalt två av de lag som slutar med två vunna matcher efter grundspelet kan sluta bland de sexton bästa och ta sig vidare i EM-turneringen.
Nu låg alltså inte längre avancemanget enbart i svenskarnas egna händer, nu behövdes både två svenska segrar och tur med övriga resultat.
Ungern, Ukraina och Wales var de enda lag, utöver det svenska, som ännu inte lyckats vinna en match. Sverige lottades mot Wales. Ett lag som det svenska ska köra över rätt så fullständigt.
Istället blev det en rysare. 4-0 blev till 4-5 och 6-7. När två rundor återstod att spela hade Sverige ledningen med 9-7. Och tappade en trea. I den sista rundan lyckades de vända underläget till seger med två poäng: 12-10.
Tack vare den vinsten kunde spelarna gå och lägga sig med hoppet vid liv.
(Att både Finland och Turkiet samtidigt förlorade sina matcher – mot Frankrike respektive Polen – gjorde i och för sig att svenskarna gick miste om Buchholz-poäng som skulle kunna visa sig vara värdefulla i ett senare skede.)

Noon blev tionde skytt till återkvalet
Redan före matchen mot Spanien hade de 28 spelare som valts ut att representera sina nationer i precisionsskyttet ställt upp för att skjuta sina första serier.
Noon Geffenblad sköt i kvalomgångens första heat och gjorde det, med tanke på att det var första gången på en EM-arena, med bravur. Hon var också– bortsett från den turkiska skytten – den av spelarna som fick allra mest stöd från läktaren, som just fyllts av ivrigt och högljutt påhejande skolbarn.

På de tre första stationerna missade hon bara ett skott vid vardera – hon samlade på sig nio poäng på den första, sju på den andra och tre på den tredje. På den fjärde stationen sköt hon hem en trepoängare från åtta meter. Några lilleträffar blev det inte och hon stannade på 22 poäng.

Många av resultaten var höga. Belgiens Camille Max och Norges Ranu Homniam kom över 40 poäng (44 resp. 43) och det krävdes minst 37 poäng för att gå direkt till kvart (även om den poängsumman inte räckte för tyskan Muriel Hess, som fick skjuta återkval). Noon slutade på fjortonde plats och blev därmed en av 16 som skulle få en ny chans i återkvalet senare på kvällen.

2 x 22 räckte inte till kvart
Så medan Camilla, Anna och Therese åkte tillbaka till spelarhotellet, för att vila inför matchen mot Österrike på lördagsmorgonen, stannade Noon i boulodromen för att delta i precisionsskyttets återkval.
Vid förra EM räckte 20 poäng för att ta sig till kvartsfinal från återkvalet. Men när det var dags för Noon att skjuta stod det redan klart att det i år skulle behövas minst 28. Spaniens Yolanda Matarranz hade höjt sina ursprungliga 36 till 38 i återkvalet, Aurore Francois, Schweiz, sköt 36 och Englands Emma Coggins 34.
Noon inledde med 11 poäng på första stationen och slutade med att tangera sina 22 efter att ha skjutit en av lillarna ur ringen.

Noon Geffenblad.

Inte tillräckligt för kvartsfinal, men klart godkänt för en mästerskapsdebutant.
Polacken Katrzyna Blasiak, som inte skjutit mer än 16 i första omgången, tog till slut den sista kvartsfinalplatsen med 33 poäng.

Läggspelet för dåligt
Det gick efter den första dagen inte att peka på någon enskild spelarinsats som felande länk. Att det var det svenska läggspelet som inte fungerade var däremot tydligt – och förvånande. Det var ju läggspelet som skulle vara det här lagets styrka, men nu var det snarare skyttet man inte kunde klaga på – det höll sig helt klart på den förväntade nivån.

Dessvärre hade alla fyra problem med läggen. Och alla fyra lade emellanåt in riktiga pärlor. Däremot lyckades aldrig alla spelare på plan briljera i en och samma runda och det blev därför sällan några övertygande poängskördar.

Tillbaka på banan
Lördagsmorgonen kom, och med den ännu en måstematch – nu mot Österrike. Österrike, som slagit Tyskland med 12-10 i öppningsmatchen, men därefter förlorat samtliga möten – mot Danmark blev det inte en enda poäng och mot Norge bara fyra.
Och mot Sverige inte fler än ett.
Nu spelade nämligen svenskarna – som precis som i den sista matchen på fredagen startade med Noon på mittpositionen och flyttade Anna till den som läggare, medan Therese var kvar som skytt – ett spel som hade räckt till minst två segrar under gårdagen.
Frågan var om det skulle räcka till en femtonde eller sextonde plats och avancemang idag.

Ute ur EM
Under en nervös väntan kunde man, precis som man hoppades, se alla Sveriges tidigare motståndare vinna – och därmed ge Sverige välbehövliga Buchholzpoäng. (Spanien slog Belgien, Turkiet slog Estland, Finland slog Tyskland och Wales slog Ukraina.)
Men det hjälpte inte. Portugal blev det enda lag med två vinster som stannade kvar i EM-turneringen, tack vare sina 17 Buchholzpoäng, Sverige hade bara 14 och slutade på artonde plats. Mellan de båda lagen stannade Monaco med 15 BH.

Wobblade mot Wales - igen
Sverige var således i Nationernas Cup. Med det nya målet att vinna den.
Därdelades lagen, precis som i huvudturneringen, in i åttondelspooler. (Kanske lite väl omständligt för att eliminera fyra lag.)
Ungern, England och Wales blev motståndarna i Sveriges pool och som det högst seedade av lagen fick Sverige möta det lägst seedade – Wales. Som dittills inte slagit något annat än lag än det enda laget som helt saknade vinster – Ukraina.

Mot ett sådant lag ska det svenska inte hamna i den situation där de nu hamnade. I underläge 6-10 bytte Albin in Camilla istället för Anna och fyra rundor senare stod det 12-11. Hade Therese stannat på sitt sista skott skulle matchen varit över, men svenskarna fick nöja sig med träff och en trepoängare i rundan.
Från och med den här matchen var tidsbegränsningen borta och i fortsättningen spelades alla matcher till 13. Och trots att Sverige gjorde en rätt bra sista runda – med tre lyckade lägg och ett träffat skott – kunde Wales, efter en taskig kontring, plocka de två avgörande poängen. Förlust 12-13.

Ungerns coach Josef Havasi.

Avgörande mot Ungern
Lika jämn hade den andra matchen i poolen varit. England förlorade med 12-13 och blev således vår motståndare i förlorarmötet. Albin gick tillbaka till laguppställningen Anna-Noon-Therese, som gick ut hårt och tog en femma. Drog sedan ner på tempot, men kom tids nog till 11-3. Därefter släppte svenskarna två trepoängare, men hann aldrig göra publiken orolig på allvar innan de vann med 13-9.
Ungern skulle bli Sveriges sista motståndare för dagen, efter att överraskande ha förlorat mot Wales – som alltså gick vidare som pooletta.
Vid det här laget hade spelarna vistats tolv timmar i boulodromen och började bli rätt möra. Maten som serverades i arenan var minst sagt fattig och gav inte spelarna någon nämnvärd energi. Vilket syntes på spelet, där det var stor spridning på läggen samtidigt som de egna kloten emellanåt sköts bort istället för motståndarnas. Ungern spelade rätt bedrövligt och ändå lyckades Sverige bara hålla jämna steg med de neongröna motståndarna.

Till kvartsfinal med blixtar och dunder
Under kvällen hade ett regn av monsuntypen börjat falla över Mersin – det första regnet på fem månader. Boulehallen i Toroslar var öppen – överbyggd med tak, men utan hela väggar – och det regnade in rätt rejält i arenans ytterkanter. Vindstyrkan var dessutom tillräckligt kraftig för att regnet skulle blåsa in över läktarna och jaga bort publiken därifrån.
Vid den här tidpunkten hade åska börjat mullra och blixtar lyste med jämna mellanrum upp himlen utanför. Sverige mötte Ungern på en kantbana, där väderlekens effekter var som mest påtagliga.

Plötsligt ökade åskknallarna i styrka, samtidigt som utrymmet mellan dem minskade, och mot slutet av matchen var volymen öronbedövande på riktigt.
Att med oregelbundna intervall få en explosion i örat samtidigt som man koncentrerat försöker skicka iväg sina klot är en utmaning utöver det vanliga. För alla. Är man dessutom, som Noon Geffenblad, generellt rädd för åska måste utmaningen kännas snudd på omänsklig.
Ändå lade hon, vid ställningen 9-10, ett av sina båda klot på poängplats – där Sverige redan hade ett – och det andra tillräckligt nära för att Therese, med omgångens sista klot, skulle få möjligheten att skjuta för fyra poäng och match. Den möjligheten tog Therese tillvara och svenskarna var klara för söndagens kvartsfinal.

Therese Broberg.

Befängt banbyte
Lördagskvällens sista match fick en rätt märklig start.
Den bana Sverige och Ungern tilldelades låg precis intill den där Tyskland och Norge höll på att spela sin skiljematch i EM-turneringen. Medan de nytillkomna spelarna värmde upp blev den tyske delegationsledaren av coacherna ombedd att säga till domaren att ge de nya grannarna en ny bana.
Domaren hänvisade tysken till sekretariatet och efter en tur dit återvände tysken till domaren (också tysk – om än franskfödd) som då promenerade in på den svenska banan – där matchen nu startat – och förklarade att spelarna där skulle byta bana, efter att ha avslutat den första, nu pågående, rundan.
Albin protesterade – rätt ordentligt, men förgäves.
Mike Pegg berättade senare – rejält irriterad över domarinsatsen – att han när tysken kommit till sekretariatet sagt åt honom att återvända till domaren, för att säga åt honom att be spelarna att visa hänsyn under uppvärmningen – men att stanna kvar på den anvisade banan.

Domaren ständigt nära svenskarna
Det här var inte den första tveksamma insatsen gentemot Sverige från domarens sida.
Patrick Le Bars EM-insatser var inte de bästa.

Under hela matchen mot Turkiet stod domaren, Patrick Le Bars, posterad vid just svenskarnas bana. En gång under matchen varnade han svenskarna för att ta för god tid på sig (inte mycket att säga om, även om deras motståndare gjorde sig skyldiga till samma regelöverträdelse). Vid ett senare skede varnade han Camilla för att ta fler än ett nedslag – utan grund.

Tillbaka igen
Slutspelssöndagen startade med kvartsfinal mot ett chanslöst Estland (som efter grundspelet slutade på platsen efter Sverige, den nittonde). Anna, Noon och Therese vann med 13-2 och det kändes, precis som då dagen före började, som om det nu var ett bra mycket stabilare lag som stod på banorna än det som lämnade hallen föregående kväll.

I semifinalen väntade Schweiz, rankat som tjugonde lag efter grundspelet. Sverige körde på med samma laguppställning och nu fungerade läggspelet betydligt bättre än de tidigare dagarna. I början av matchen stod det svenska laget ofta med tre-fyra klot kvar när det schweiziska var tomt. 8-1 blev till 11-2 innan Schweiz begärde toalettpaus. Efter den knep de en trea, men svenskarna behövde aldrig stressa upp sig. Några vändor senare hade de vunnit med 13-7.

Finalmöte med Monaco
Ukraina hade vunnit bottenmötet mot Wales i sin kvartsfinal och lyckades i semifinalen med sitt besynnerliga och tursamma spel utsätta Monaco för svåra prövningar.
Monegaskerna kunde i alla fall slutligen bemästra dem och ta den andra finalplatsen med siffrorna 13-9.

Icke-existerande trasregel trasade sönder spelet
Svenskarna fortsatte att emellanåt spela riktigt fint i finalen. Men eftersom Monacos skytte också fungerade väl kunde ett par missade klot innebära rätt många tappade poäng. Vid ställningen 4-8 bytte Sverige in Camilla, Noon gick till bänken och Anna tillbaka till mittpositionen.
I slutet av nästa runda blandade sig domaren på nytt i matchen. Den här gången gick han fram till Therese och meddelade att hon inte fick använda en blöt trasa, utan skulle byta till en torr.
I regelboken står: ”Innan klotet kastas ska spelaren rengöra det från lera och smuts”, men jag har där inte lyckats hitta någonting som reglerar hur eller med vad.
För den konspirationsteoretiskt lagde, som redan hunnit observera hur boulevärldens högste höna, Azéma, intrigerat för att slippa nordiska ledamöter (och lyckats på den norska och den danska – men inte den svenska – punkten), erbjöd domarens insatser nya vedträn på misstänksamhetens brasa. Var de krystade ingreppen mot svenskarna egna idéer – eller kom de som en skänk från ovan och högre ort?

På prispallens andraplats
Redan tidigare hade domaren och hans ingripanden stört svenskarna. Och nu gjorde han det kanske igen. I nästa runda missade Therese hur som helst de båda lägg hon hade kvar på hand när alla andra klot var spelade. Monaco gick upp till 11-5 och i vändan efter tog de ytterligare en tvåa. Finalen, och helgens spel, var över. Både Monaco och Sverige behöll sin ursprungliga ranking från grundspelet.

Svenskarna kunde klättra upp på prispallens andra steg och där känna sig nöjda med att de fått spela så många matcher som möjligt på EM-arenan. Att de tagit sig hela vägen till final och att de under helgen vunnit fler matcher än de förlorat.
Och att de gjort allt detta som ett lag. Höll ihop och humöret uppe. Att de – oavsett resultat – gick hela vägen tillsammans.

Idel debutanter
Man måste också betänka att tre av de fyra svenska spelarna mästerskapsdebuterade i Mersin. Och att den fjärde, Anna Theander, bara spelat ett EM förut. Och hennes mästerskap var ändå inte fritt från nyheter – rollen som lagledare hade hon aldrig tidigare haft i ett landslag.

Anna Theander.

Noon Geffenblad fick ta ett större ansvar än beräknat – i ursprungsplanen var hennes roll avbytarens, men hon kom att spela merparten av matcherna – och hennes prestation var bättre än förväntat. Therese Broberg sköt gott om carreauer och även om skyttet var långt ifrån felfritt motsvarade också det förväntningarna. Det var, som så många gånger förut, läggspelet som brast.

Spanska silver blev till guld

Medan Sverige spelade Nationernas Cup kunde vi samtidigt följa alla våra nordiska grannländer i EM-turneringen. Där det skulle visa sig att de lyckades uträtta en hel del.

Norska skytten Ranu Homniam flankerades av landslagskamraten Lisbeth Fossen.

Norge förlorade visserligen skiljematchen mot Tyskland sedan de jagat iväg Sverige och Ungern från grannbanan, men kunde trösta sig med att ha sin precisionsskytt kvar i kvartsfinal. Dessförinnan hade norrmännen förlorat mot Finland, som slutade som etta i åttondelspoolen.
Det gjorde även Danmark, som på ett imponerande vis spelat hem en fempoängare vid ställningen 8-9 i vinnarmötet med Spanien.

Finska femmor
Bara Frankrike var obesegrat efter grundspelet, men både Finland och Danmark fanns bland de fyra lag som inte fick mer än en förlust (båda förlorade mot just Frankrike). Därmed rankades de som trea respektive femma inför slutspelet.
I kvartsfinalerna mötte Danmark Holland medan Finland mötte Belgien. Finnarna höll jämna steg med belgarna ända fram till 10-11, men var sedan tvungna att se sig besegrade. Sannerligen inte illa ändå av de finska rävarna Kati Nieminen, Helena Kuivasniemi-Lehti, Mirva Näsilä och Merja Salonranta, som efter den inledande matchen mot Sverige spelade upp sig och gick från klarhet till klarhet – tills det tog stopp mot Belgien.

Det danska laget, som till tre fjärdedelar bestod av samma spelare som då de vann brons 2012, slog det holländska och skulle stå i semifinal i år igen.

Danmark till final
Frankrike spelade överraskande dåligt i sin kvartsfinal mot Spanien och sportchefen Jean-Yves Peronnet såg ut som om han när som helst skulle slita sitt hår. Senare avslöjade han att den franska fixstjärnan, Angèlique Papon – tillika regerande europamästare i skytte, är på väg att lägga av och inte skulle varit med i EM alls om hon inte låtit sig övertalas.

Frankrikes coach Jean-Yves Peronnet var inte alldeles nöjd med spelarnas insatser.

Spanien, vars skytt – Ines Rosario – hade påtagliga smärtor i axeln, slog sedan Tyskland i sin semifinal, medan Danmark på två rundor lyckades vända ett underläge med 7-8 mot Belgien till seger.
Således skulle Danmark och Spanien mötas för andra gången under detta EM – men nu i final.

Bedömningssporten precisionsskytte
Trippelfinalerna föregicks av finalen i precisionsskytte. Frankrikes Audrey Bandiera hade i semifinalen besegrat Camille Max, Belgien. I den andra semin slog Spaniens Yolanda Matarranz Norges Ranu Homniam, som alltså ändå bärgade ett brons till våra grannar i väster.
Samma nationer som sist skulle med andra ord på nytt mötas i final – även om Frankrike sedan dess bytt ut den regerande mästaren Papon mot Bandiera. Papon tjänstgjorde nu istället som sekundant.
Som så ofta i precisionsskytte kom domarens bedömningar att i allra högsta grad påverka utgången. Inför den tredje stationen hade spanjorskan ledningen med 21-19. Trots att Bandieras första skott tydligt träffade ett av sidokloten före målklotet dömde Patrick Le Bars en etta till Frankrike. Och trots att Matarranz träffade målklotet först när hon sköt från sex meter gav han ingen poäng till Spanien. På nio meters avstånd var det tveksamt huruvida Bandieras skulle ha en poäng eller inte och när domaren gav henne den buade hela arenan ut honom.

Audrey Bandieras.

Om hans motiv bakom de franska poängen var att hjälpa fransyskan blev de nog till en rejäl björntjänst – Bandieras såg måttligt road ut när hela publiken ljudligt demonstrerade att den nu stod på Spaniens sida. Men hon påbörjade ändå den fjärde stationen med ett fyra poäng stort försprång.
Mattan var ytterst dåligt lagd och i nedslagsringens bakre del hade den lyft sig och skapat en liten kant. Mot denna kant studsade Bandieras första skytteklot – som, om kanten inte varit där, skulle ha försvunnit en bra bit bort från mattan. Nu backade klotet istället in i ringen för att stanna där. Domaren gick bort till sekretariatsbordet, där en fransk och en monegaskisk sekreterare fått sällskap av ytterligare en fransman – Claude Azéma (ordförande i FIPJP, som inte överhuvudtaget har med EM-arrangemanget att göra), för att rådgöra med dem om hur situationen skulle bedömas. Fem poäng, blev beskedet.

Spanskt skytteguld gladde publiken
Vid ställningen 32-26 till Bandiera inledde hon den sista stationen med att skjuta lillen ur ringen för fem nya poäng. Matarranz var inte sämre och svarade med en egen femma.
Bandiera missade nästa skott, Matarranz sköt en ny femma: 37-36.
Efter en trea från Bandiera och ännu en femma från Matarranz hade spanjorskan gått om och när Bandiera missade sitt sista lilleskott var den mycket välförtjänta spanska segern ett faktum. Europamästaren Yolanda Matarranz tog emot och besvarade publikens kraftfulla applåder.

Yolanda Matarranz, europamästare i precisionsskytte.

Ny spansk segeryra
När trippelfinalen började hade Spanien alltså redan spelat hem ett EM-guld. Och även denna final skulle leda fram till en spännande och spektakulär avslutning.
Vid ställningen 11-9 hade Danmark lagt in ett tolfte poäng och stod med två klot kvar på hand när Spaniens var slut. Den bästa spanska kulan låg ungefär tre decimeter framför lillen. Danmarks Mia Carlsson spelade emot den och flyttade den någon centimeter närmare lillen med det näst sista klotet, utan att själv ta poängen. Det sista klotet i rundan skickades flera meter bort efter en rejäl betongträff. 12-9.
I den sista rundan lade Danmark en kort kula åtta decimeter framför lillen, Spaniens första stannade 15 centimeter framför lillen. Danmark sköt bort den och stannade på poängplats. Spanien sköt bort och stannade på banan. Danmark lade in en ny poäng, Spanien sköt bort den.

Spaniens läggare, Melani Homar, fick avsluta EM-finalen.

Proceduren upprepade sig tills de båda lagen bara hade varsitt klot kvar på hand. Det danska blev alldeles för kort, men stannade i alla fall som tredje klot och tog bort avgörande spanska poäng. Den spanska läggaren Melani Homar gjorde då det hennes lagkamrater Ines Rosario och Yolanda Matarranz just gjort två gånger var – sköt och stannade. Därmed hade Spanien bärgat sitt andra EM-guld inom loppet av ett par-tre timmar och hela laget flög på varandra i en rejäl omfamning innan de trillade omkull i gruset – lyckan var ovanligt påtaglig.

Danmark otvivelaktigt på rätt väg
Mästarlaget – som utöver de nämnda spelarna bestod av Aurelia Blazquez, reserv i finalen men på banan i flera andra matcher – hade alltså lyckats förädla båda de spanska silvermedaljerna från förra EM och förvandla dem till guld.
De danska spelarna – Mia Carlsson, Line Hjorth, Maria Saxild-Laursen och Camilla Svensson – spelade större delen av EM-turneringen helt strålande och tog även de ett kliv upp på prispallen – från tredje till andra plats. Riktigt imponerande.

Sjätte mästerskapet i Turkiet

Syrisk konflikt medförde ständig polisnärvaro
Eftersom arenan var belägen bara 25 mil från den syriska gränsen – och eftersom stridigheterna längs denna gräns intensifierades under tiden då EM pågick – sköttes transporterna med poliseskort. I själva arenan var det också alltid gott om fullt beväpnade poliser, men stämningen blev aldrig hotfull och man kände ändå aldrig någon oro – kanske framför allt beroende på polismännens ovanligt loja attityd. De satt mest och tittade på boule, som vilka åskådare som helst.
Den dag då granater passerade gränsen till Syrien och landade på den turkiska sidan dök militärklädda män med kalashnikovs upp för att postera sig utanför boulehallen. Men inte många – och förmodligen inga av spelarna – märkte överhuvudtaget deras närvaro.

Nybyggd anläggning
Toroslar, där bouledromen ligger, är ett av fyra större områden i hamn- och miljonstaden Mersin och lite svårt att få grepp om. Det kändes som ett fattigt och ganska nergånget område, på väg att rustas upp. Boulodromen byggdes förra året, till 2013 års Mediterranean Games. Då användes också den angränsande och nästan lika nybyggda sporthallen för bordtennis.

Utanför arenan ligger och promenerar de skabbigaste hundar jag någonsin sett. Snett över vägen från boulehallen ligger någonting som ser ut som ett tältläger.
Med tanke på de stora flyktingströmmar som flutit in i Turkiet de senaste dagarna funderade man ett slag på om det möjligen kunde vara syrier som där hittat ett tillfälligt boende.
Taxichauffören som eskorterade den svenska truppen till det första träningspasset i boulehallen pekade på lägret och förklarade att där kunde man efter klockan tio på kvällen få halsen avskuren.

Avskuren hals
När undertecknad några dagar senare – strax efter lunch, i ett dagsljus som bara stundtals skymdes av annalkande regnmoln – lyckades lura med sig den svenske förbundskaptenen dit, visade det sig att risken för avskuren hals var synnerligen begränsad. Om man inte var får, vill säga.
Det första man får se när man kommer in i området med tälten är en stålställning i vilken det hänger ett uppochnervänt får – som faktiskt nyss fått halsen avskuren och saknar huvud. En man och kvinna hjälps åt att flå skinnet av det döda djuret.

Det visar sig att alla tältdukarna täcker fårhagar och att hela området är en fårmarknad, där får av alla sorter – långhåriga, korthåriga, stora, små – trängs med varandra.
Att döma av de blickar fåraherdarna och försäljarna ger oss under vår promenad hör besök av turister i landslagströja inte till vanligheterna.

F som i får.

Bedrövlig mat
I arenans matsal lyste fåren med sin frånvaro. Maten som erbjöds – och som spelarnas förbund ordentligt betalat – var överhuvudtaget rätt innehållslös. Vita bönor i tomatsås med ris och yoghurt är ingenting man står sig på under en dag fylld med boulespel från klockan åtta på morgonen till åtta på kvällen.
Som tur var kunde man i kafeterian utanför arenan köpa köfte – lammfärsbullar – i baguettebröd. Efter tre dagar började man så smått tröttna på just den kosten, men den slog ändå matsalsmaten med alla tänkbara kreaturslängder.

Vänliga arrangörer
Boulodromen var riktigt fin – en stor arena, överbyggd med tak men öppen i sidorna, så att det rådde samma klimat därinne som utomhus. Olyckligtvis då även när regnet föll. Det kraftfulla regnet orsakade – kanske i kombination med att det faktiskt var det första regnet på fem månader – översvämningar i rondellerna och mindre trafikstockningar.

Wifi-uppkopplingen lämnade en del övrigt att önska. Den var minst sagt svajig och inte dimensionerad för så många samtidiga användare. Men den fungerade trots allt merparten av tiden och EM-generalen Mutlu Turkmen och alla andra funktionärer var ovanligt tillmötesgående och hjälpsamma.

De turkiska elsystemen var inte hundraprocentiga.

Positiv känsla trots allt
Förhoppningarna grusades egentligen på rätt många punkter: den nya sammansättningen av CEP:s styrelse (där de båda övriga nordiska delegaterna, som delar den svenska synen på demokratiskt föreningsarbete, valdes bort), nätuppkopplingen, maten, felaktigt lottade matcher samt – inte minst – det svenska spelet och resultatet. Målsättningen att ta sig till semifinal var visserligen mycket hög, men Sverige var långt ifrån den och det är tydligt att Sverige har hamnat på efterkälken. Danmark har redan sprungit om oss och det verkar som om Finland och kanske till och med Norge är på väg att göra detsamma.
Ändå lämnar man Mersin med en ganska positiv känsla.

På rätt spår
Jag kan inte hitta någon bättre förklaring till det än att den svenska truppens energi var sådan – positiv. Att de många och viktiga konversationerna andades framtidstro och vilja. Att de många leendena och skratten aldrig sinade – trots spelmässiga misslyckanden.
Om damlandslaget får fortsätta på den inslagna vägen, om de fortsätter att generöst bjuda på sig själva och solidariskt dela varandras bekymmer, är jag övertygad om att vi kan hålla finnar och norrmän bakom oss – och att vi inom en inte särskilt avlägsen framtid på nytt får se de svenska leendena lysa från en annan prispall.