Stora spelaren Kristian Lilja är död

Alldeles för tidigt lämnade Svensk Boules stora spelare nummer 34 förra veckan jordelivets banor. Kristian Lilja, med många såväl junior- som seniorlandslagskamper bakom sig, är död.

Vid tillbakablickarna pratar alla om hans skytte, om hur ovanligt ofta hans skott stannade på banan. Juniorkaptenen och familjevännen Anders Stenman säger att han var ”våran skarpskytt”. Och ”en väldigt snäll och fin pojk”.
När han 2008 blev utsedd till årets spelare beskrevs han i motiveringen som en ”ödmjuk och stor lagspelare”.  Adjektiv som lugn, lojal, lättsam, varm, glad och rolig är också vanliga när andra ska beskriva Kristian Lilja. En sådan där spelare som de flesta tyckte att det var trevligt både att spela med och att möta.
Många nämner också hans krigarinstinkter, förmågan att kliva fram i avgörande lägen, att han ofta var bäst när det gällde och oviljan att ge upp.
Till slut fick han ändå ge upp alltför tidigt. Den 25 maj avled Kristian, bara 33 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men kan ha ett samband med den epilepsi Kristian sedan ett antal år tillbaka led av.

Stipendiaten Kristian Lilja och konstnären Peter Dahl vann Prins Bertil Memorial 2008.

Kristian Lilja började tidigt att spela boule.  Det var 1994 som hans styvpappa Christer fick honom med sig till SM i Boden, där den elvaårige Kristian lyckades ta sig till semifinal i den yngre juniorklassens singelmästerskap. Väl där vågade Kristian inte skjuta ett skott.
Men det skulle det bli ändring på. Några år senare valde Kristian boulesporten framför den andra idrott för vilken han visade talang och potential – fotbollen. Och det är skotten och spinnkallarna de allra flesta som har sett Kristian spela boule förknippar med honom.

Thomas Wiede och Kristian Lilja var två av de främsta skyttarna i Sverige.

Även om det också finns de som framhåller honom som läggare. Jonny Patron, till exempel, under vars ledning juniorerna i lilla Harlösas starka stall (hela 47 ungdomar spelade för klubben, då den var som starkast) tog sig hela vägen upp till elitserien 1999. Han menar att Kristian var nära nog komplett som boulespelare och tycker att han borde ha fått chansen att spela läggare i ett VM-lag.
Nu blev det inte så. Men VM-spel blev det.

Team 99 var en målmedveten satsning, sponsrad av ett par stora företag, som helst skulle leda till VM-guld. Redan efter årsskiftet 97/98 började en grupp unga spelare förberedelserna inför VM i Thailand. Under förbundskaptenerna Bengt Ydnäs och Anders Stenmans ledning åkte de både land och kontinent runt för att skaffa sig användbara erfarenheter. Stenman kallar Kristian för ”ankaret i det berömda Harlösagänget” och minns att han och Rickard Nilsson var ”helt outstanding”. Utöver dem båda bestod Team 99 av Erik Jansson, Jimmy Lagerkvist, Emma Olsson (sedermera Köhalmi) och Patrik Stenman.
Juniorerna besegrade ofta namnkunniga seniorer och vid Nordsjöturneringen, som då omfattade sju nationer, bidrog juniorerna – Kristian, Rickard, Jimmy och Patrik – i allra högsta grad till att bärga ett efterlängtat svenskt guld. De vann alla sina tolv matcher och blev med det tävlingens bästa lag.

Rickard Nilsson, Jimmy Lagerkvist och Kristian Lilja kunde 1999 slå vilka som helst.

Det blev också dessa fyra unga herrar som slutligen åkte till världsmästerskapet i Thailand, där de inledde så starkt att Sverige seglade upp som guldfavoriter, framför nationer som Frankrike, Spanien och Thailand. Inte att undra på, eftersom juniorerna vunnit den inledande poolen, där både Frankrike och Thailand också spelade.
Men i kvartsfinalen mot Italien, som svenskarna redan hade besegrat en gång, var det stopp. Kanske på grund av att den – italienske – domaren upprepade gånger lade sig i spelet och fattade tvivelaktiga beslut. Svenskarna hade hamnat i underläge med 2-10 innan de lyckades få domaren från banan, sedan kom de ikapp hela vägen fram till den sista ödesdigra poängen. Förlusten med 12-13 mindes Kristian genom hela sin karriär som den värsta.

Lagerkvist och Lilja på elefanttur i Thailand.

Redan tidigare samma år hade Kristian fått stipendium till prins Bertils minne, utdelat av Ulf Adelsohn, med motiveringen: ”En av våra bästa juniorer med skytte som specialitet. En tireur på väg att utveckla en egen stil i skyttet. Seriös och träningsvillig, en god lagkamrat som skjuter de stora grabbarna av banan, senast bevisat i landslagskvalet där juniorerna segrade. En talang som banar väg för andra unga boulespelare”.

Bara två år senare fick Kristian spela VM igen. Nu som senior, men även denna gång tillsammans med Rickard Nilsson. Amal Moufid och Pablo Patron var de båda övriga, av förbundskapten Zabbar Neang, uttagna spelarna. Det blev inget lysande resultat i Monaco, men att Kristian tillhörde den absoluta toppen här hemma i Sverige var säkert.

Rickard Nilsson, Kristian Lilja, Conny Plantin, Amal Moufid och Pablo Patron vid VM 2001.

Kristian spelade numera med Malmöklubben Nobel, men skulle snart gå till Ekeby för att bilda lag med Joachim Andersson och Jonas Jacobsen. En trio som måste betraktas som smått legendarisk. År 2003 vann de både SM-guldet och landslagskvalet. Den dåvarande förbundsredaktören, Staffan Stjernholm, beklagade att de inte dessutom fick representera Sverige i VM och menade att det inte rådde något tvivel alls om att de var landets bästa och mest samspelta lag.

Året efter fick åtminstone Kristian chansen igen – nu tillsammans med Björn Ivarsson, Maths ”Matte” Lind och Niklas Marklund. Förbundskaptenen hette Stefan Olsson. I Grenoble besegrade Sverige såväl Tyskland som Madagaskar och slutade på en trettonde plats, vilket var en klar förbättring i jämförelse med året dessförinnan.

Lind, Lilja, Ivarsson och Marklund.

Kristian åkte även nästa år till världsmästerskapet, som då gick i Bryssel och nu under ledning av ännu en ny förbundskapten – Harko Verhagen. Niklas Marklund var fortfarande med i laguppställningen, medan de båda andra spelarna hade bytts mot Joachim Andersson och Rickard Nilsson. Laget inledde lite tveksamt och kom inte riktigt igång förrän i Nationernas Cup, där de slutade tvåa bakom Spanien.

Det blev svensk vinst mot Polen, när Verhagen, Lilja, Nilsson, Andersson och Marklund åkte till VM 2005.

2007 var Kristian med och bildade den nya Malmöklubben Coccinelle PC. 2008 blev han årets spelare och fick på nytt stipendium till prins Bertils minne. Tillsammans med Joachim Andersson vann han Svenska Mästerskapen i dubbel två år i rad. Efter att de misslyckats med att försvara dubbelguldet 2009 gick Kristian till Boråsklubben Pomme de Pin 2011 och man såg honom alltmer sällan på banorna.

Kristian var tillsammans med Joachim Andersson länge svårslagen.

Kanske ägnade han mer tid åt sin andra stora passion i livet – fisket. Enligt pappa Christer var fisket alltid nummer ett för Kristian och när jag intervjuade honom 2008 berättade han själv om sitt specimenmete:
”Det är avkopplande på något sätt. Ändå ger det lite adrenalin och spänning när man får någonting stort i andra änden…”.
Vid det laget hade han också drabbats av sin epilepsi. Han gjorde heller ingen större hemlighet av att han periodvis brottades med depressioner.

Matte Lind och Kristian Lilja vid den sistnämndes sista tävling.

Den sista stora bouletävling Kristian spelade var Fyrlingen år 2013. Även om han också efter den pratade om att börja igen. Då slutade hans kvartett på tredje plats efter att ha förlorat semifinalen mot de danska U23:orna. Kristian spelade tillsammans med Ali Abdi Aden, Kenneth Köhalmi och sin kompis från VM-laget 2004, Matte Lind, som ju också dog plötsligt och alldeles för tidigt ett knappt år efter nämnda tävling.
Matte var en av de spelare Kristian verkligen klickade med och tyckte om. Möjligen på grund av att de i mångt och mycket delade inställning till spelet. Och kanske skulle man kunna hysa en liten förhoppning om att de nu har hittat en annan plats där de tillsammans kan trivas med sina klot.