För enkelt i Fyrlingens jubileumsupplaga

Kristian Eklund försvarade fjolårsvinsten. Nu med ett helt annat lag än sist. Albin Plantin blev den förste att ta plats i hall of fame. Tävlingen blev som vanligt föremål för stor uppskattning och det var ett lyckat tioårsjubileum – trots att nivån på spelet inte nådde de önskade höjderna.

Även om det saknades svenska landslagsspelare i finalen bjöd årets upplaga av Fyrlingen inte på några större skrällar.
Det seedade laget med Skult och Johansson från nybildade klubben Tempête i lag med Lindomes Norin och Petersson tappade sin plats i A-sluspelet till norska elitspelare.
Och att de nyblivna Boo-spelarna Leo Brood Björk, Måns Daniel och landslagsmannen Erik Lööf Ekström, tillsammans med Goteboules Pablo Patron, också skulle missa A-slutspelet var kanske också en smula oväntat – även om Simon Cohen och Åke Löwbeer visat vad de var kapabla till redan de tidigare tävlingsdagarna. Tillsammans med klubbkamraten Ian Douglas och sibiriern Linus Mannerfors vann de över Boo och därmed lördagens pool.

Övre fjärdedelen rymde två Marialag
Både det Maria-baserade och det norska laget förlorade sedan första mötet i A-slutspelet. Norrmännen mot ett annat Maria-baserat lag, som imponerade på tävlingsledaren Herman Thorell: Leif Bäckström, Kamel Bouro och Peter Bengtsson tillsammans med Sibiriens Jerker Malmsten.
I en av lördagens pooler var det särskilt gott om kvalitetsspelare. Kenneth Köhalmi, Andreas Strandberg, Ali Abdi Aden och Filip Goldéus besegrade i sitt första möte Dan Edman, Håkan Hallberg samt Henri och Viktor von Eggers Patron med minsta möjliga mariginal (1-1 i matcher och 12-12 i den avgörande). Därefter det seedade laget Bel-Lafkih/Gudmundsen/Duvenfelt/Verhagen.

Förstaplatsen till Tjust och Tyskland
När tävlingen nått fram till semifinalerna var det ändå de fyra toppseedade lagen som fanns kvar i spel. Och väl där blev det tydliga vinster för finalisterna.
De danska EM-spelarna Dithmar, Erlandsen och Saxild plus landsmannen Christian Nielsen inledde sin trippel lite trevande men därefter smällde det till och även om Plantin och Wiede sedan stretade emot hyfsat i sin dubbel kom Sibirien aldrig särskilt nära finalen.
Ungefär likadant var det i mötet mellan Coccinelles Andersson, Nilsson, Johansson – som fick förstärkning i form av Lindomes Niklas Carlén när Jonas Jacobsen inte kom ur sjuksängen – och Tjust/Tyskland: Kristian Eklund, Johan Karlsson, Pascal Keller och Raphael Gharany. De sistnämnda vann trippeln med 13-4 och Karlsson/Gharany var – precis som i resten av tävlingen – omöjliga att stoppa i dubbeln.
Faktum är att Tjust/Tyskland inte förlorade en enda match – vare sig dubbel eller trippel – under hela helgen. De vann med andra ord också finalen.
Medan det andra danska laget – Junge/Presutti/Laursen/Sele – gick segrande ur B-finalen.

För lätt att vinna i år
För Kristian Eklunds del var det andra året i rad han gick segrande ur Fyrlingen.
– Men förra året var det ju betydligt mer räkmacka. När Jocke (Andersson) och jag kunde åka med Rizzi och Severio. De två tyska spelarna vi hade i laget nu var otränade, eftersom de knappt har några hallar att spela i, och Johan har inte spelat på tio år.
Att det går att så pass bekvämt vinna med den laguppställningen är inte särskilt smickrande för den svenska elitboulen, menar Eklund.
Också tävlingsledaren Herman Thorell beskriver nivån på det svenska spelet som svag.
– Det var överraskande många bleka insatser, säger han och konstaterar att det – trots att tävlingen ligger på fel sida av boulesäsongen – brukar vara bättre spel i Fyrlingen.
Utöver lag Bäckström tycker Herman att Kolehmainen/Hirverud/Falk/Ingelstedt gjorde en god insats som tog sig till A-slutspel. Och att Kenneth Köhalmi med lagkamrater spelade snyggt när de vände och vann kvartsfinalen efter att ha förlorat den inledande trippeln.
– Sedan blev det ju jämnt i deras semifinal mot Coccinelle också, men det var inget vidare spel…

Strandberg och Köhalmi, Nobel.

Tävlar hellre utomlands
Johan Karlsson, Motalabo i likhet med lagkamraten Kristian Eklund, imponerade också, genom att, i likhet med den danske läggaren Christian Nielsen, placera nästan varenda klot i närheten av lillen.
– Han har inte tävlat sedan Hjälmaren brann – och så kommer han in och spelar jättebra, säger Eklund, som fortfarande tycker att det gick för enkelt att bärga segern.
– Det är ju alltid roligt att vinna. Men nivån på de svenska landslagsspelarnas spel är för dålig, menar han
– Vi spelade inte bra och ändå var det ingen som lyckades slå oss. Det jobbigaste mötet var mot BK Strands lag Jensen i poolen.
Inte heller danskarna höll den klass Eklund hade hoppats på.
– De är ju ett bra lag men de spelade inte jättebra, det tycker jag inte.
Själv prioriterade Eklund utländska tävlingar förra året. Och inte bara franska. Tillsammans med Gharany deltog han i såväl tyska som karibiska tävlingar.
– Det ger mycket mer, man växer och utvecklas av att spela utomlands. Det gör man inte riktigt av att spela i Grebo med sju lag i ösregn.
Således kommer Kristian Eklund också i år att spela mer utomlands. Planen är att åka tillbaka till såväl Tyskland och Frankrike som Martinique. Och om det går som han har tänkt kommer han också att spela boule i Barcelona 2016.

”Brutalt bra tävling”
Fyrlingen är dock ett av de, i Eklunds ögon, lysande undantagen i den svenska tävlingskalendern.
– Det är en brutalt bra tävling om man ser till idén och organisationen. Tyskarna var också helt lyriska. Så Herman med tillbehör ska ha en stor eloge.
Även de engelsmän som i år gästade Fyrlingen för första gången, som knappt kan spela under vinterhalvåret och är ovana vid arrangemang som rymmer 256 spelare, tyckte – trots att de förlorade B-slutspelets kvartsfinal mot Danmark – att tävlingen var fantastisk.
Varbergs Strandcup är ett annat av undantagen och där är det meningen att Kristian Eklund ska finnas med i startfältet. Liksom på SM i Malmö.
Några färdiga svenska lag har han inte och det är alltså inte någon planerad trippelkonstellation som ligger bakom licensflytten till Tjust PC.
– Jag och Edward Karp kommer nog att spela ihop en del, men annars är det ingenting bestämt.
Johan Karlsson då – kommer han inte att spela mer efter den här lyckade återkomsten?
– Han hoppar in när jag ringer, sade han.

Plantin först bland de famösa
Albin Plantin, som den här gången fick nöja sig med ett brons, hade då redan förärats den första platsen i Fyrlingens hall of fame.
Att det blev just Albin kom inte som någon större överraskning. Han hade vunnit fem av de dittills nio spelade Fyrlingarna och har numera deltagit i nio av tio upplagor (alla utom den första).
Under prisceremonin som ägde rum precis före A- och B-slutspelets åttondelsfinaler på söndagsförmiddagen – då det fortfarande var fullt med folk i hallen – stoppades allt spel som fortfarande pågick.
– Det var kul. Det blev ett riktigt rejält jubel och det kändes som om han verkligen blev hedrad och uppskattade det, säger Herman.
Som är nöjd, om än lite trött, efter Fyrlingens tioårsjubileum.
– Det var fler än någonsin som var med och hjälpte till, så det var faktiskt ännu roligare än vanligt.