Gå till innehåll
Svenska Bouleförbundet
Svenska Bouleförbundet

Första Dubbel-VM över förväntan

Världspremiären för Dubbel-VM blev mer lyckad än förväntat. Både när det gäller arrangemanget i sig självt och – trots att en VM-medalj kom snopet nära och hade krävts för att kröna den med mer total belåtenhet – de sammanlagda svenska resultaten.

Gents stora idrottsarena, Topsporthal Vlaanderen, var sig lik och såg ut som då EM för damer och juniorer avgjordes där 2012. Banornas underlag påminde också oroväckande mycket om det de belgiska arrangörerna den gången hade täckt löparbanor och gymnastikgolv med. Finkornigt grus – sand, snarare – som bara löst packats borgade för att banorna skulle bli mjuka och snabbt spelas sönder. Oron stillades inte av att en av banläggarna kvällen före spelstart besvarade frågan om de skulle vattna banorna ytterligare med: ”De ska bara torka lite till, så kommer det att bli bra”.
Man fick försöka trösta sig med att det lösa sandlagret åtminstone inte, som 2012, var dryga decimetern tjockt.

Ny spelordning i sista minuten
Redan före avfärden hade det digra schemat, i vilket de olika tävlingsklasserna ständigt skulle varvas, skapat tvivel. Även om Rickard Nilsson lugnt konstaterade att det inte skulle bli så mycket värre än vid ett vanligt Boule-SM.

Överraskningarna är ändå nästan alltid fler vid ett VM. Den här gången meddelades det kvällen före spelstart att man hade ändrat spelschemat så att det istället för, som tidigare annonserats, fem grundspelsmatcher i det schweiziska systemet följda av kvartsfinaler skulle spelas fyra grundspelsmatcher och därefter åttondelsfinaler.
En förändring som förde det positiva med sig att det inte skulle bli snudd på övermänskligt svårt att ta sig vidare till slutspel. Men också att slumpen – i form av motstånd i grundspelet – skulle få en mer avgörande betydelse.

Bedrövliga banor – men inte de allra sämsta
Till en början orsakade banorna en hel del frustration och förargelse. På alla håll talades det mycket om ”beachboule”. Men faktum är att när det började dra ihop sig till slutspel pratades det nästan inte längre om de dåliga banorna.
Lika usla som 2012 var de inte ­– och sämre banor än de här har förekommit också vid mästerskap på andra platser i världen – och det verkade som om spelare och coacher vande sig vid banornas beskaffenhet, vid att klot emellanåt studsade all världens väg och att man, om man spelade lägre, fick trycka på med extra kraft för att kloten skulle finna sin väg framåt genom sanden – liksom vid att resultaten blev blandade, beroende på sandens beskaffenhet vid den aktuella platsen.

Mixdubbeln obesegrad genom grundspelet
När slutspelet närmade sig var medlemmarna av den svenska delegationen både glada och spända. Det såg lovande ut i flera av klasserna och hoppet om att ta sig dit levde, inför den fjärde och sista grundspelsomgången, i allihop.
I mixdubbeln var Sverige redan klart för åttondelsfinal, eftersom Joachim Andersson och Jessica Johansson vunnit alla de tre första matcherna – mot Turkiet, Taiwan och Spanien.
Att de dessutom vann den avslutande grundspelsmatchen, mot Englands Jack Blows och Sarah Huntley, innebar att de fick en bättre placering i slutspelsträdet än sina motståndare, men inte mer än så.
Vinsten mot Spanien – den regerande europamästaren i damtrippel, Melani Homar, och den regerande europamästaren i U23-klassens precisionsskytte, Manuel Higinio Romero, som inte har någonting emot att störa sina motståndare – var den mest imponerande.


Jessica Johansson och Joachim Andersson gick obesegrade genom grundspelet efter att ha slagit bland andra Melani Homar och Manuel Higinio Romero, Spanien. Foto: Rickard Nilsson.

I herrdubbeln och de båda singelklasserna hade svenskarna skaffat sig två vinster – och med ytterligare en i sista ronden skulle åttondelsfinalsplatserna vara säkrade. I damdubbeln såg det lite mörkare ut, eftersom Noon Geffenblad och Jessica Johansson hade förlorat mot såväl Angélique Colombet och Audrey Bandiera från Frankrike som de israeliska systrarna Siri, och eftersom bara två eller tre av lagen med två vinster – de med flest buchholzpoäng – skulle klara sig vidare. En seger i fjärde ronden var nödvändig för att överhuvudtaget ha chansen. 

Senegals ersättare sen till VM-starten
Joachim och Rickard hade lottats mot Senegal i första omgången. Ett motstånd som såg betydligt svårare ut i teorin än det skulle visa sig vara i praktiken.
François ”Fara” Ndiaye, Senegals representant i singelklassen, hade nämligen ännu inte fått sällskap av sin medspelare. När denne till slut dök upp i VM-arenan återstod bara 15 minuter att spela på och under den tid som hunnit gå hade svenskarna tilldelats elva poäng – vilket var ett fullständigt ointagligt försprång för ett lag vars ena hälft just rusat in på banan utan att hinna värma upp.
Det visade sig att han kom direkt från Zaventem och Bryssels flygplats. Ndiayes ursprungliga lagkamrat, Weuz Diack, hade fått problem med sitt visum och inte tillåtits att resa till Belgien. Ndiaye ringde då en annan kamrat och landsman, Patrick Abdl Wahab, bosatt i Spanien, och det var alltså han som med kort varsel hade tagit första bästa flyg till Belgien och VM-banorna.

Fara Ndiaye fick vänta på sällskap sedan hans lagkamrat nekats visum. Foto: Patrick Maton.

Onödigt spännande slutspelskamp mot Ukraina
De svenska herrarna förlorade sin andra match, mot Louis Sylvio och Salim Sookharry från Mauritius, men spelade hem en fin seger med 13-2 i den tredje, där de mötte tidigare VM-semifinalisten Luc Camélique och hans lagkamrat Philippe Basting från Schweiz.
I den fjärde och avgörande av grundspelets ronder lottades de mot Ukraina – en tacksam lottning på papperet. Sverige hade också ledningen med 6-1 när visslan ljöd och signalerade att två spelomgångar återstod efter den innevarande. Där Ukraina knep två poäng. Följt av ytterligare tre i nästa. 6-6, således när den sista och avgörande rundan började. Alla spelarna var förstås mycket medvetna om att det blågula lag som tog poäng skulle ta sig till åttondelsfinal och nerverna därmed närvarande. Men sedan Dmytro Bugai misslyckats med att skjuta bort det sista svenska poängklotet två gånger stod det klart att han och lagkamraten Oleg Kosolapov var utslagna medan Joachim och Rickard var klara för slutspel.

Het holländare och säker senegales slog Rickard
Fara Ndiaye, som visserligen inte verkade sörja den senegalesiska inledningsförlusten alls, utan tvärtom bara vara glad över att ha fått en spelpartner på plats kunde dessvärre ändå utkräva revansch dagen efter. Det var honom Rickard fick möta i grundspelets sista singelmatch, sedan Ndiaye, som bland annat slagit världsmästaren i precisionsskytte, kambodjanen Chanmean Sok, förlorat med 12-13 mot Madagaskars Hariliva Andrianasolo.
Ndiaye spelade otroligt bra, vilket även holländaren Kees Koogje gjorde när Rickard tidigare under tävlingen ställdes mot honom. 

De båda förlusterna var det med andra ord inte mycket att säga om. Mer än att de kostade Rickard, som efter grundspelet slutade på artonde plats, slutspelsplatsen.
Precis som vid Singel-EM var Koogje den som lyckades allra bäst under grundspelet. Och den här gången överlevde han även åttondelsfinalen morgonen efter – även om det bara var med tre poängs marginal han besegrade ryssen Andrei Utkin. I kvarten mot europamästaren Henri Lacroix tog det emellertid stopp.
Lacroix besegrade senare den regerande världsmästaren Claudy Weibel (Belgien) med 13-11 i sin semifinal och fick möta Italiens Diego Rizzi i final. De hade båda förlorat varsin match i grundspelet – Lacroix mot Andrianasolo (Madagaskar) och Rizzi mot Sangkaew (Thailand). Finalen vann Lacroix med 13-4.


Lacroix i glädjetårar efter att ha vunnit finalen i Singel-VM. Foto: Patrick Maton.

Damernas dubbel och singel till åttondel
I damdubbeln ställdes Noon och Jessica mot de båda italienska spelarna. Noon hade just, i sin bästa match i singelturneringens grundspel, besegrat Serena Sacco och kunde därmed antas ha ett litet psykologiskt övertag. Men Sverige hamnade i underläge med 6-10. Och det verkliga övertaget kom först när Noon och Jessica i det läget hittade styrkan och lösningarna för att förändra, vända och vinna matchen med 13-10.
En prestation som också kom att belönas rikligt. Tack vare segern – och tack vare att systrarna Siri samtidigt besegrade Kambodja medan det franska laget kammade hem sin fjärde raka seger (vilket gav Sverige nödvändiga buchholzpoäng) – blev Sverige ett av tre lag som tog sig vidare med två segrar.

En stund senare besegrade Noon ungraren Ágnes Simon och säkrade en sista svensk slutspelsplats.

Jocke och Jessica till kvartsfinal
När den svenska landslagsledningen fått kännedom om att åttondelsfinaler skulle införas i spelprogrammet satte den målsättningen att Sverige skulle ta sig till åttondelsfinal i samtliga fem mästerskap.
– Vi såg det som en relativt ambitiös målsättning, men också som en som låg i linje med de resultat vi haft sedan 2015. Till slut nådde vi målet i fyra av de fem tävlingarna och det betraktar vi som en riktigt god lagprestation, kommenterade David Le Dantec senare.
I mixdubbeln hade Sverige dessutom tagit sig vidare som ett av tre obesegrade lag och rankat som tvåa (mellan Frankrike och Thailand), vilket innebar en fin placering i slutspelsträdet.
Polen (som alltså slutat på 15:e plats efter grundspelet) väntade i åttondelsfinalen och det rådde ingen som helst tvekan om att Joachim och Jessica var ett betydligt starkare lag än Marta Wojtkowska och Tomasz Lipczynski.
De vann matchen – den sista som spelades på fredagen – med 13-4 och var klara för lördagens kvartsfinal. Där de dessutom skulle få möta tionderankade Kanada och det var inget av de övriga åttondelsfinallagen som hellre hade fått ställa sig på samma bana som Sverige (Italien, som mycket överraskande hade besegrat Thailand i sin åttondelsfinal, hade kanske varit en nästan lika välkommen motståndare).

Noon Geffenblad och Jessica Johansson stötte på tufft motstånd. Foto: Patrick Maton.

Tungt motstånd för damerna
Samtliga svenska spelare skulle alltså tävla vidare på lördagsmorgonen, som inleddes med dubbelspel i både dam- och herrklassen.
Det var bara i mixdubbeln som Sverige återfanns på rankinglistans övre halva och motståndet i de andra klasserna blev därmed tuffare. Att det i damdubbeln skulle bli ett av de obesegrade lagen som svarade för motståndet i en eventuell åttondel stod klart redan innan beskedet om att Sverige hade gått vidare hade kommit. Noon och Jessica, som gick vidare som näst sista lag, ställdes mot tabelltvåorna från Thailand: Nantawan Fueangsanit och Phantipha Wongchuvej.
Tysklands Muriel Hess och Indra Waldbüsser hade överraskande lagt beslag på rankinglistans förstaplats efter grundspelet, Angelique Colombet och Audrey Bandiera från Frankrike hade heller inte förlorat någon match än så länge.

Sveriges damer förlorade åttondelen …
Noon och Jessica lyckades till en början inte bara hålla jämna steg med de thailändska favoriterna – de hade ledningen hela vägen fram till 9-8. Thailändskorna hade tydliga problem, vilket fick den thailändske översten, förbundskapten Prarop Thongprathed, att promenera genom hela hallen – från den bana i hallens andra ända där de thailändska herrarna, som han coachade, spelade – för att ansluta sig till damernas coach och ge henne några goda råd. Något som inte är tillåtet och efter några minuters besök och en tillsägelse från domaren strosade översten tillbaka.
Huruvida hans närvaro hade någonting med den thailändska vändningen att göra eller inte är förstås omöjligt att säga. Vändningen kom i alla fall och matchen slutade 13-9 till Thailand.

… men höll jämna steg med blivande världsmästarna
Hade Noon och Jessica bara fått bättre ordning på skyttet skulle matchen antagligen ha slutat på ett annat sätt. Om ett internt byte hade kunnat åstadkomma det resultatet är naturligtvis också omöjligt att säga – men de hade bytt originaluppställningen, där Noon gick som läggare och Jessica som skytt, tidigare under turneringen med gott resultat.
Vad man med säkerhet kan konstatera är att de var i gott sällskap. Inget annat lag lyckades slå thailändskorna, som vann hela världsmästerskapet efter att ha besegrat Frankrike i semifinalen och, till publikens – och inte minst spelarnas – bedrövelse, hemmanationens Nancy Barzin och Camille Max i finalen. (Även då besökte överste Thongprathed sin coachkollega vid sidan av finalbanan. Den här gången promenerade han hela vägen från baren ovanför läktaren och fiskade längs vägen upp ett måttband hos en kamrat som han sedan kunde lämna till damcoachen och använda som förevändning för sin visit på det förbjudna finalområdet.)


Nantawan Fueangsanit och Phantipha Wongchuvej är de första världsmästarna i damdubbel. Foto: Patrick Maton.

– Vi kan vara stolta över Noons och Jessicas insats i åttondelsfinalen. De visade att de hade kapacitet att försätta tävlingens bästa lag i stora svårigheter, säger David Le Dantec.

Gav kvartsfinalplatsen till Ole och Benny
Samtidigt spelade Joachim och Rickard mot Norge.
Ole Hågensen och Benny Bel-Lafkih hade gjort en enastående insats i grundspelet, som de inledde genom att slå den regerande singelvärldsmästaren Claudy Weibel och den före detta trippelvärldsmästaren Jean-François Hemon, på deras hemmaplan, med 13-1.
De hade därefter förlorat mot Madagaskar men slagit Polen och de båda holländarna Noel Kempeneers och Kees Koogje.
Det gjorde att Norge kvalificerade sig till åttondelsfinalen som sjätte lag. Och ställdes mot Sverige. En lottning som norrmännen var mycket nöjda med och som nog inte satte någon större skräck i svenskarna heller.
Joachim och Rickard tog ledningen med 10-7 men gjorde sedan två dåliga rundor i rad och norrmännen kunde utnyttja läget, ta hem en fyra i den sista av dem och därmed avgöra matchen.
– De lät Norge ta kvartsfinalplatsen. De missade flera möjligheter i den matchen och den skulle ha slutat 13-6 eller 13-7, sade David Le Dantec efteråt. Med tillägget:
– Att nå kvartsfinal var i allra högsta grad möjligt för Joachim och Rickard och jag hoppas att de kommer att dra lärdom av den matchen.


David Le Dantec hoppas att Rickard Nilsson och Joachim Andersson kommer att ta lärdom av VM-förlusten mot Norge. Foto: Patrick Maton.

Frankrike dubbla världsmästare
Den norska glädjen var stor. Av förståeliga skäl. Bara en gång tidigare har ett norskt herrlag lyckats nå kvartsfinal vid ett VM och det var så länge sedan som 1999.
När Ole och Benny på nytt ställdes mot hemmahoppen Claudy Weibel och Jean-François Hemon lyckades de däremot inte upprepa sin bragd från öppningsmatchen. Den här gången fick de bara ihop tre poäng och belgarna gick vidare till en semifinal mot fransmännen Henri Lacroix och Philippe Suchaud som de förlorade med minsta möjliga marginal, 12-13.
Fransmännen vann därefter också finalen mot Thailand, sedan de avgjort genom att skjuta hem en trea vid ställningen 10-10. Därmed blev Philippe Suchaud världsmästare för elfte gången. Lacroix, som ju också kammade hem singelsegern, har efter VM i Gent tio världsmästartitlar.
Nästan lika imponerande var det att tyskarna Moritz Rosik och Raphael Gharany tog sig hela vägen till semifinal efter att ha besegrat Monaco, Tunisien och Kambodja.

Raphael Gharany och Moritz Rosik gav Tyskland ett VM-brons. Foto: Patrick Maton.

Noon nära att slå blivande (rika) världsmästaren
I damsingelns rankingtabell hamnade Sverige så lågt som på plats 14 och Noon, som kom till spelstart bara några minuter efter det att hon och Jessica hade slagits ut ur Dubbel-VM av det thailändska laget, skulle därmed även där behöva möta en av de obesegrade spelarna, nämligen kambodjanska Sreymom Ouk.
Hade man själv kunnat välja en av de obesegrade motståndarna hade österrikiska Isabella Schimak legat betydligt bättre till och det var många av de andra nationernas representanter som hade svårt att dölja sitt medlidande när de önskade lycka till efter att ha fått svar på frågan om vem Noon nu skulle möta.
Till deras överraskning kom hon att föra matchen från start. Noon spelade lugnt och metodiskt och hade ledningen i stort sett hela matchen igenom. Men inte i de sista rundorna tyvärr. Matchen slutade 10-13.
– Med bara två eller tre skott-träffar till skulle Noon ha slagit den blivande världsmästaren och tagit sig till kvartsfinal, konstaterade David Le Dantec, som på nytt fick känna sig stolt över att Sverige hade lyckats ställa till rejält med trubbel för turneringens bästa lag.
Faktum är att Noon inte förlorade mot några andra än de båda VM-finalisterna.

Kambodjas Sreymom Ouk är numera världsmästare i singel och Sveriges Noon Geffenblad hade henne länge på gaffeln. Foto: Patrick Maton.

Ouk, som fram till dess att hon bröt ryggen för ungefär tre år sedan, var Kambodjas bästa skytt i damklassen, vann nämligen sedan hela världsmästerskapet efter att ha besegrat Tunisiens Mouna Beji i finalen och blev därmed 400 000 kronor – eller cirka 16 genomsnittliga kambodjanska årslöner – rikare.

Tacksamt motstånd i kvartsfinalen
Så levde hoppet om fortsatt spel bara kvar i mixdubbeln. Där Joachim och Jessica alltså ställdes mot kanadensarna. Och länge såg ut att gå en säker seger till mötes.
Trots att det svenska spelet inte nådde alls samma nivå som tidigare. När det stod 11-2 till Sverige borde matchen redan ha varit över. Joachim och Jessica hade upprepade gånger stått med fyra klot kvar att spela när kanadickerna inte hade några – utan att lyckas ta fler än två poäng. Jessicas skytte fungerade inte som det brukar och missarna var fler än träffarna och att de ändå hade övertaget med nio poäng berodde mest på att de äldre kanadensiska spelarna inte bjöd något större motstånd. Sonia Coulombe – en rutinerad spelare som var med i det kanadensiska VM-laget redan när det avgjordes på deras hemmabanor 2002 och som, tillsammans med Maryse Bergeron, nyss hade tagit sig till kvartsfinal i damdubbel – lade merparten av sina klot en bra bit ifrån lillen och gav svenskarna gott om plats att göra poäng på.
Jean-Michel Derlincourt är en spelare som synts oftare vid VM-banorna de senaste åren – både som coach för damlaget och som spelare i herrlaget. Med sin mycket säregna stil, där en hel del flaxande föregår skottets avlossande, har han åtskilliga gånger blivit kanadensisk mästare i skytte (faktum är att han hemma i Kanada också vunnit specialpris för mest originella skytte). Men än så länge hade han inte nått några mästerliga nivåer i åttondelsfinalen.

Kanadensarna lyckades med osannolik vändning
Men i det här skedet av matchen, vid ställningen 11-2, började Joachims lägg oftare och oftare hamna lika långt ifrån lillen som Coulombes. Kanada kunde knappa in. 11-3 blev 11-5, 11-9 och 11-10.
Då uppenbarade sig en ny chans. Kanadensarna var tomma igen men hade en fin poäng på plats, svenskarna hade två klot kvar och tvåan på banan. Den kanadensiska trean var långt bort. Ett skott som träffade och stannade skulle innebära att matchen var vunnen. Men Jessicas skott blev alldeles för kort. Det inte bara missade – det träffade också den egna tvåan, och därmed var kunde Joachim omöjligen göra slut på matchen i den innevarande rundan. Hans skott träffade och gav en poäng.


Sveriges Joachim och Jessica hade ledningen med 11-2 över Kanadas Coulombe och Derlincourt och var bara två poäng ifrån en VM-medalj. Foto: Patrick Maton.

I rundan efter fick Coulombe, till skillnad från Joachim, för ovanlighetens skull in ett riktigt fint första lägg på höger sida om lillen. Två nya svenska skottmissar. Två hyfsade lägg placerade sig som nummer två och tre, men lite bakom lillen på vänstersidan. Jessica lade in den sista svenska kulan på en helt nödvändig poängplats, framför lillen.
Derlincourt sköt bort den med det första av de fem återstående kloten. Och skickade iväg den svenska tvåan med nästa. Men missade den svenska trean med sitt sista klot.
Då gick Coulombe in och sköt bort den istället. Och rusade genast – i tron att matchen redan var vunnen – fram till sin medspelare med armarna höjda i en segergest.
Men där tog hon ut segern i förskott. Det var än så länge inte fler än två kanadensiska poängklot på plats och Coulombe var alltså tvungen att lägga in också sitt sista klot för att få upprepa segergesten. Hon hade visserligen en dryg meter tillgodo, men med tanke på hur många sådana lägen hon redan missat i matchen – utan att precis innan ha gjort en malplacerad segerrusning på banan – fanns ändå en strimma hopp kvar hos det svenska sällskapet.
Men i denna avgörande runda gjorde kanadensarna med ens det mesta rätt. Coulombe rullade in klotet på poängplats – inte med någon god marginal, tvärtom, men tillräckligt för att bärga matchens sista poäng och besegra svenskarna.

Snöpligt nära VM-medalj
Därmed var VM-äventyret på banorna över för svensk del. Det blev Kanadas mixdubbel som fick möta Kambodjas i semifinal – och som således just hade säkrat en VM-medalj – istället för Sveriges.
– Det kommer säkert att ta tid för Joachim och Jessica att smälta slutresultatet och förlusten eftersom de var så nära en VM-semifinal. De gav segern till Kanada i den sista matchen, där de underpresterade båda två – till skillnad från de tidigare matcherna, där de spelade riktigt bra boule, kommenterade David Le Dantec.
Vad som hände var det förstås svårt för alla inblandade att svara på. Men att nervositet måste vara en av faktorerna var inget Joachim försökte hymla med när han några timmar senare resonerade lite kring förlusten.

Att domaren, som under hela matchen stod stationerad vid just den bana där Sverige och Kanada möttes och som – just vid ställningen 11-2, då matchen vände – för första gången gick in på banan för att ge Sverige ett gult kort för tidsöverträdelse, skulle ha haft någon betydelse för resultatet trodde Joachim däremot inte då.
Enligt uppgift var domaren ifråga en som just genomgick slutprovet för att få sin internationella domarlicens, vilket möjligen kan förklara att han fattade posto vid en och samma bana åttondelsfinalen igenom – och att han kände sig tvungen att flera gånger gå in i matchen. (Såväl Jessica som Coulombe fick senare tillsägelser för att ha lämnat ringen innan deras klot landat.)

Nästa steg att lämna komfortzonen
Några dagar senare förklarade David förlusten:
– De slutade spela vid ställningen 11-2. Motståndarna spelade så dåligt att de förmodligen började tro att de skulle vinna matchen utan att spela – och då slutade de. När Kanadas poäng då började växa hamnade de dessutom under press.
Du sade tidigare att du hoppades att Joachim och Rickard skulle lära sig av förlusten mot Norge. Vad är det, mer bestämt, de ska lära sig?
– Att när man spelar en åttondelsfinal eller en kvartsfinal i ett VM kan man inte bara stanna i sin komfortzon. För att komma till nästa nivå måste man vara villig att ta ytterligare risker och att lämna den berömda komfortzonen, som jag så ofta hänvisar till. Det gäller särskilt spelare som Joachim och Rickard, som båda tekniskt sett ligger långt över genomsnittsnivån. Jag hoppas att de nästa gång de står i en åttondelsfinal eller en kvartsfinal är villiga att oftare ta risker – att spela längre, tvärsöver banorna, högre och närmare lillen, att riskera mer för att plussa på med fler poäng när möjligheterna finns, att fokusera på motståndarnas svagheter och inte bara på sina egna styrkor…

Joachim, Rickard och Jessica är ju alla tre spelare med en ansenlig mängd rutin. Inte minst Rickard och Jessica har spelat åtskilliga mästerskap. Vad – mer än att spela fler internationella tävlingar – kan de göra för att träna på det där med riskerna och undvika att historien från Norge- och Kanadamatchen upprepar sig?
– Det är en lång väg att vandra för att nå en riktigt hög nivå. Under de senaste tre åren har landslaget redan kommit en bra bit på den vägen i och med att det visat kapacitet nog att nå åttondelsfinal vid nästan varje mästerskap. Rickard och Jessica är de klart mest erfarna spelarna i Sverige, men vi har under detta VM kunnat se att deras erfarenhet kan förbättras och utökas ytterligare. Ett sätt att göra det är att om och om igen åka till Frankrike för att delta i de stora tävlingarna där och oftare möta de bästa spelarna, säger David.

Sverige åttonde bästa nation
Att resultaten under hans tid som svensk förbundskapten varit goda kan man inte annat än hålla med om.
Och den som påstår någonting annat än att det sammanlagda svenska resultatet vid detta hans sista mästerskap som medlem av Sveriges delegation (åtminstone för den här perioden) – tillika tidernas första Dubbel- och Singel-VM – är att betrakta som någonting annat än lyckat måste mena att Sverige borde ha placerat sig före Thailand, Frankrike, Kambodja, Spanien, Tunisien, Belgien eller Madagaskar.
De sex förstnämnda var nämligen de nationer som tog sig vidare till slutspel i samtliga fem mästerskap, Madagaskar och Sverige de enda som klarade av att göra det i fyra.


Philippe Suchaud är numera elvafaldig världsmästare och Henri Lacroix tiofaldig. Foto: Patrick Maton.

Flest medaljer till Frankrike
Sett till antalet medaljer var det Frankrike som drog det längsta strået. De var det enda landet som lyckades bärga fyra stycken sammanlagt och det enda som spelade hem två guld – i herrarnas båda discipliner. I damernas blev det dubbelt brons.
Men i mixdubbeln besegrades Colombet och Suchaud i kvartsfinal av det unga malaysiska paret Nur Thahira Abdul Aziz och Syed Akmal Syed Ali, som kunde åka hem med bronsmedaljer i bagaget.


Bronsmedaljörerna i mixdubbel: De unga malaysierna som besegrade Frankrike och de äldre kanadensarna som besegrade Sverige. Foto: Patrick Maton.

Thailand, som sammanlagt låg bäst till av alla lag efter grundspelet, fick nöja sig med tre medaljer – en av varje valör. Och Tunisien lyckades kamma hem en likadan medaljskörd som Thailand trots att de hade bytt ut tre fjärdedelar av den på förhand annonserade och respektingivande truppen.
Den belgiska hemmapubliken kunde också fira tre medaljer – om än inga världsmästartitlar, eftersom ingen av dem var gyllene.

Camille Max och Nancy Barzin gav hemmanationen en silvermedalj. De belgiska herrarna bärgade två brons Foto: Patrick Maton.

Tunisien vann ”OS-grenen”
De kanadensiska spelarna som slagit ut Sverige ur mixdubbeln kom sedan inte längre.  Semifinalen mot Kambodjas båda mästerskapsdebutanter, Sorakhim Sreng och Bora Nhem, slutade 13-7 till debutanternas fördel.
Kambodjanerna lyckades skapa en hel del upprörda känslor sedan de hävdat att det klot Derlincourt lade ifrån sig, bakom sin egen rygg, när han stod i ringen för att kasta ett annat, var spelat. Vilket det ju också är vid en strikt läsning av regelverket, så kanadensarna fick spela den omgången med bara fem klot.


Stämningen i semifinalen mellan Kanada och Kambodja var inte alldeles sportsmannamässig. Foto: Patrick Maton.

Å andra sidan borde de ha tystat kritikerna därhemma genom att ta sig till final. Och även om de förlorade den gav silvermedaljen 200 000 kronor (åtta årslöner).

Spaniens Manuel Higinio Romero försökte sig också på ett specialtrick sedan hans lag i kvartsfinalen besegrats av de unga tunisierna Asma Belli och Majdi Hammami. Så snart Tunisien lagt den trettonde poängen på banan rusade Bellis partner i damdubbeln, Mouna Beji, ner från sin plats på läktaren, in på banan och kastade sig om halsen på Belli. I segeryran rubbades också några av kloten på banan och spanjoren försökte hävda att han inte innan dess hade sett att det tunisiska klotet verkligen låg på poängplats. Han lät sig till slut övertalas (Spanien hade bara samlat ihop fem poäng) och de tunisierna kunde senare bli världsmästare i den klass som marknadsförs som en potentiell OS-gren.


Asma Belli och Majdi Hammami – världens första världsmästare i mixdubbel. Foto: Patrick Maton.

OSäker OS-propaganda
Om detta VM ökade boulesportens möjligheter att komma med i OS-programmet är svårt att säga. Inledningen, där man bytte spelsystem strax före start, var väl inte alldeles lovande.
Det var inte heller de speciella OS-lillar FIPJP hade tagit fram och beordrade alla att spela med. Eftersom de var ljusgröna var de ganska svåra att upptäcka från läktare och i webbsändningar. Dessbättre hade spelledningen insett problemet i tid för slutspelet, då de ljusgröna lillarna försvann.
Och banorna omöjliggjorde mer än några enstaka spelomgångars propagandapetanque.
Spelschemat var tröttande och alla inblandade hade nog gärna fått några timmars ytterligare sömn inför dagarna då de skulle prestera sitt allra bästa.
Men å andra sidan höll arrangörerna faktiskt den på förhand annonserade tidtabellen och även om den inte medgav många minuters andrum för alla som skulle arbeta på plats måste den ha varit klart lyckad sedd ur publikens perspektiv.
En extra speldag vore ändå att föredra – för att kunna sluta tidigare än elva på kvällarna – nästa gång ett sådant här mästerskap arrangeras. Enligt ryktet blir det då i Kambodja.
Om det stämmer återstår att se. Under mästerskapet i Gent fick vi reda på att årets VM för damer och juniorer, som enligt vad som tidigare annonserats ska hållas i den kinesiska staden Kaihua i början av december, lika gärna kan komma att arrangeras i oktober eller november. Det internationella förbundet (FIPJP) skickar en styrelseledamot till Kina nu i mitten av maj och ska därefter lämna besked om när OS-kandidaten ämnar arrangera årets Trippel-VM. 

Publicerad: 2017-05-11

Senast uppdaterad: 2017-05-12

Sponsorer

Besöksadress

Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Postadress

Svenska Bouleförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Kontakta oss

08-699 64 60
kansli@svenskboule.se